| Vasilij Kljutjevskij | |
 | |
| Född | Василий Осипович Ключевский 16 januari 1841 (g.s.)[1] Voskresenovka, Ryssland |
|---|---|
| Död | 12 maj 1911 (g.s.)[1] (70 år) Moskva[2] |
| Begravd | Nya Donskojkyrkogården |
| Medborgare i | Kejsardömet Ryssland |
| Utbildad vid | historiska och filologiska fakulteten vid Moskvas universitet  |
| Sysselsättning | Historiker |
| Befattning | |
| Medlem av Riksrådet | |
| Arbetsgivare | Moskvas kejserliga universitet Alexanders militärskola |
| Politiskt parti | |
| Kadettpartiet | |
| Redigera Wikidata | |
Vasilij Osipovitj Kljutjevskij (ryska: Василий Осипович Ключевский), född 28 januari 1841, död 25 maj 1911, var en rysk historiker som dominerade historieskrivningen i Ryssland i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Han betraktas fortfarande som en av tre mest ansedda ryska historikerna, vid sidan av Nikolaj Karamzin och Sergej Solovjov.
Asteroiden 4560 Klyuchevskij är uppkallad efter honom.[3]
Kljutjevskij var son till en bypräst och var av mordvinsk etnicitet. Han studerades vid Moskvas universitet för Sergej Solovjov. Hans första viktiga publikationer var en artikel om ekonomisk verksamhet i Solovetskijklostret nära den gamla ryska staden Belozersk (1867) och en avhandling om medeltida rysk hagiografi (1871).
1879 blev han professor i rysk historia i Moskva.[4]
1889 valdes Kljutjevskij in i Rysslands Vetenskapsakademi. Hans föreläsningar var mycket populära, och han publicerade flera biografier om framträdande ryska män, däribland Andrej Kurbskij, Afanasij Ordin-Nasjtjokin, Fjodor Rtisjtjev, Vasilij Golitsyn och Nikolaj Novikov.
Kljutjeviskijs viktigaste verk är Bojarskaja duma (1882) och Geschichte Russlands (4 band, 1925-26).[4]