Vid övergången från trestämmig till fyrstämmig sats inom den vokala flerstämmiga musiken på 1400-talet uppträder beteckningen ”alt” för första gången.[1] Mellanstämman delades i ”contratenor altus” och ”contratenor bassus”.[1] Den övre högre stämman kom alltså att benämnas ”contratenor altus”, eller ”contr’ altus”.[2] Därför kallas den näst översta stämman i fyrstämmig sats fortfarande ”alt”.[1] ”Contratenor altus” utfördes i äldre tider av mansröster, kastrater, låga gossröster eller instrument.[1] Kvinnliga altar förekommer i kyrkomusik från 1700-talet och inom operan ännu tidigare.[3]
För människorösten betecknar alt hos barn- och kvinnoröster ett röstläge som brukar anses ha mörk klang och ett normalomfång ungefär mellan tonerna g och e².[1]
I Sverige används begreppet kontraalt för det djupaste kvinnliga röstläget, lägre än normalt altläge.[4]I engelskt språkbruk däremot är contralto ofta beteckning för en kvinnlig altstämma, medan alto avser en stämma som sjungs av en gosse eller en falsetterande man.[4][5][6]
