Amatoxiner är en grupp av minst åtta toxiner som finns i flera arter av giftiga svampar. Den mest kända svampen som innehåller amatoxiner är lömsk flugsvamp (Amanita phalloides), men giftet återfinns också i flera andra arter av släktet flugsvampar (Amanita). Förutom i flugsvampar finns giftet i en del arter av hättingar (Conocybe och Galerina) och Lepiota (fjällskivlingar).
Föreningarnas strukturer liknar varandra; de är alla cykliska strukturer av åtta aminosyror. De isolerades år 1941 av Heinrich Wieland och Rudolf Hallermayer vid Universitetet i München.[1]
I gruppen amatoxiner är alfa-amanitin den huvudsakliga beståndsdelen. Tillsammans med beta-amanitin är den sannolikt orsaken till giftets effekter.[2][3] Dess huvudsakliga mekanism är att irreversibelt hämma enzymet RNA-polymeras II, som behövs för framställningen av flera typer av RNA (budbärar-RNA eller mRNA, mikroRNA och snRNA). Utan budbärar-RNA avstannar den livsnödvändiga proteinsyntesen, med resultatet att celler dör.[4] Levern påverkas mest, eftersom den är det organ som först nås av giftet sedan det absorberats i mag-tarmkanalen, men även andra organ och särskilt njurarna är också känsliga för giftet. Den lömska flugsvampens eget RNA-polymeras är okänsligt för amatoxinets giftverkan. Annars skulle svampen förgifta sig själv.[5]
Att giftet verkar såpass snabbt förklaras av att det fort tas upp i tarmen samt av dess värmetålighet. De mest allvarliga verkningarna är hepatit som bland annat orsakar celldöd i levern, med risk för total levernekros och behov av akut levertransplantation. Även njurar kan påverkas och medföra akut njurinflammation och njurskador. Giftet har globalt orsakat ett stort antal dödsfall. [6]
De åtta kända amatoxinerna är:
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.