Tung kulspruta

Begreppet tung kulspruta används ofta även för att beskriva kulsprutor som skjuter grövre ammunition än traditionella enhetsgevär (vanligen kaliber 12,7–14,5 mm jämte 5,45–7,92 mm), historiskt annars kallade grovkalibriga kulsprutor^[1] (om kalibern överskrider 20 mm går klassifikationen över till automatkanon enligt traditionell internationell doktrin).^[a] Begreppet har blivit överfört som resultat av den vice versa naturen och behovet av grövre kaliber på stabil grund som är vanlig hos tyngre kulsprutor. Det bör dock understrykas att svenska försvarsmakten annars använder begreppet “grovkalibrig” för att avse kalibrar över 60 mm, varav grovkalibriga kulsprutor egentligen klassas inom finkalibriga vapen (0–20 mm).

Grovkalibriga kulsprutor kommer från två huvudsakliga behov; ett behov att kunna bekämpa mål på längre avstånd än finkalibriga kulsprutor, där grövre kaliber ger tyngre projektiler vilket resulterar i högre kinetisk energi som i sin tur bibehåller projektilhastighet i banan längre än lättare projektiler med likvärdig drivkraft och därför erhåller längre räckvidd, samt ett behov att erhålla högre verkan mot fordon och skyddade värn med mera, där högre kaliber tillåter högre slagkraft för pansarbrytande projektiler och granatammunition. Kraftigare ammunition resulterar dock i högre rekyl, varför grovkalibriga kulsprutor nästan alltid utformas som tung kulspruta med tungt och stadigt lavettage passande för eget skyddsvärn och fordonsbestyckning. Under andra världskriget var grovkalibriga kulsprutor särskilt vanliga som flygplansbestyckning.

Det förekommer i mycket liten utsträckning även grovkalibriga kulsprutor utformade som medeltung kulspruta med vapenkolv och stödben, en okonventionell lösning som ej är duglig som traditionell kulspruta, utan snarare agerar tyngre understödsvapen eller materielförstöringsvapen^(en). Exempel är ryska Kord 6P57^(en) med 6U16-lavett (kolv + stödben)^[2] och ukrainska DSjKM-TK (ryska: ТК = тактический комплект, "taktiskt tillägg"), DSjKM-vapen modifierade med NSV-mynningsbroms, kolv och stödben.^[3]

Grovkalibriga tunga kulsprutor har funnits lika länge som det funnits automatvapen, men den moderna användningen av grovkalibriga kulsprutor började utvecklas under första världskriget. Kejsardömet Tyskland började under krigets slutskede att utveckla en grovkalibrig kulspruta avsedd för patronen 13,2 mm TuF (Tank und Flieger) baserad på en förstorad MG 08, resulterande i MG 18 TuF. Samma idé fanns i USA för en halvtumskalibrig (12,7 mm) kulspruta, vilken 1921 resulterade i en tidig vattenkyld föregångare till M2 Browning, kallad Browning M1921. Ingen av kulsprutorna kom att användas i strid under första världskriget men den följande amerikanska M2 Browning från 1933 kom att få stor användning runt om i världen efter kriget.

När andra världskriget utbröt hade flera typer av grovkalibriga kulsprutor utvecklats runt om i världen. De flesta utvecklades för att användas i flygplan men den ryska DSjK och amerikanska M2 Browning kom även att användas på markfordon. DSjK och M2 kom att bli rivaler under andra världskriget då båda presterade lika både i eldhastighet, och utgångshastighet. Efter kriget blev grovkalibriga kulsprutor ovanliga på flygplan som resultat av ett behov för högre verkan. De sista stora jaktflygplanet bestyckad med grovkalibriga kulsprutor kom att bli amerikanska North American F-86 Sabre, vars senare varianter försågs med 20–30 mm automatkanoner som ersättning för de tidigare 12,7 mm kulsprutorna.

På arménivå och till sjöss, samt som helikopterbestyckning, har grovkalibriga kulsprutor sett fortsatt större bruk. I både USA och Ryssland (samt forna Sovjetunionen) med mera är det standard att förse stridsvagnar med en grovkalibrig kulspruta på torntaket, avsett som fordonsluftvärn bland annat.

Sverige har haft grovkalibriga kulsprutor sedan man införskaffade kulsprutor under 1800-talet, men de första moderna typerna införskaffades inte förrän 1939, då 13,2 mm automatkanon m/39 (FN-Browning) antogs av svenska flygvapnet. Detta följdes snart av 12,7 mm automatkanon m/40 (Breda-SAFAT) och 12,7 mm automatkanon m/45 (.50 AN/M2). Anledningen till att de kallades automatkanoner har med svenska flygvapnets kaliberdoktrin att göra. Jämte gevärskaliber erbjuder kaliber 12,7 mm och uppåt främst granatammunition vad gäller luftstrid, varför det inte finns något egentligt behov av ett särskilt kaliberspann för grovkalibriga kulsprutor, eftersom de agerar samma vapen som övriga konventionella flygplanautomatkanoner.

13,2 mm automatkanon m/39 kom mot slutet av 1940-talet att omkamras för samma patron som 12,7 mm automatkanon m/45 i ett försök att standardisera ammunition. Dessa kom att brukas som flygburna övningsvapen ända in på början av 2000-talet när Saab 37 Viggen och SK 60 togs ur bruk.

På arménivå införskaffades moderna grovkalibriga kulsprutor först på slutet av 1980-talet inför Sveriges köp av pansarterrängbil 180, vilket blev den NATO-standardiserade FN M2 HB QCB (.50 M2A1) med snabbytespipa, då som tung kulspruta 12,7 mm (tksp 12,7), senare ombetecknad 12,7 mm kulspruta 88. Den brukas bland annat på stridsbåt 90H med mera.

De två främsta grovkalibriga kulsprutorna världen över är amerikanska Browning M2 och sovjetiska DSjK. Båda modellerna introducerades under eller strax inpå andra världskriget och brukas över större delen av världen än idag, vissa modeller i stort sett oförändrade från original.

Patronerna som utformades för Browning M2 (12,7 × 99 mm) och DSjK (12,7 × 108 mm) har även blivit återbrukade i ett stort antal andra vapen utvecklade i eftermäle.

• Wikimedia Commons har media som rör Tung kulspruta.
  Bilder & media

Kulspruta 88

• Flygvapnets Eldvapenammunition 1949.
• Flygvapnets Eldvapenammunition Serie 2.