Anime

Anime uppstod som en parallell inom filmen till manga, som är japanska tecknade serier för barn och ungdomar. De första animeproduktionerna daterar sig till 1910-talets slut, men produktionen av animerad film tog fart på allvar först på 1960-talet. På 1970-talet vann den popularitet utomlands, främst i Frankrike och Italien. Även om barn och ungdomar alltid har varit huvudmålgruppen för animeindustrin som helhet, är det ändå en ganska stor del av utbudet som även eller uteslutande riktat sig till vuxna. Denna sida av animen har inte förrän under 1990-talet vunnit spridning utanför Asien. En svensk publik kom för första gången i kontakt med vuxenanime genom brittiska Manga Video, vilket gav upphov till uttrycket "mangafilm". Manga-eiga ("manga-film") var i Japan den motsvarande benämningen fram till 1980-talet, då termen "anime" myntades. En annan tidigare västerländsk benämning för anime var japanimation.

Animes vida genrespridning i jämförelse med annan animation har sina motsvarigheter inom manga. Animes särdrag och popularitet i västerlandet de senaste årtiondena har också sina rötter i japansk kultur rent generellt. Enligt forskaren Susan Napier går inte alltid västerländsk genreunderhållning hem i Japan, ett land där exempelvis Dallas betraktats som "främmande" och präglad av tvådimensionella rollgestaltningar. Animefigurers ofta mer komplexa personligheter har både lockat och fascinerat västerländska tittare genom de allmänmänskliga drag som de visar upp, enligt Napier.^[6]

En enskild animationsstudio som har betytt mycket för animes utbredning i väst är Studio Ghibli. Studions filmer Spirited Away, Princess Mononoke, Det levande slottet, Min granne Totoro med flera har blivit mycket uppmärksammade och prisbelönta både i Europa och USA.

Anime produceras och publiceras på flera sätt i Japan. Majoriteten av all anime består av TV-serier som vid något tillfälle sänds i japansk TV. Dessa är vanligen 13, 26, 52 eller 104 avsnitt långa, eftersom serierna sänds med ett avsnitt per vecka i kortare eller längre omgångar. Serier (oftast kortare och med högre budget per avsnitt) som går direkt till video och DVD (och ibland visas på särskilda biografer) kallas OVA (Original Video Animation) eller OAV (Original Animated Video).^[7] Det finns ingen given väg för anime; en OVA bli en TV-serie eller långfilm, men på samma sätt kan en TV-serie följas upp av en OVA.

Anime-terminologin skiljer sig på ett avgörande sätt från den rörande övrig film, eftersom den ofta innehåller specifika japanska uttryck. En röstskådespelare kan till exempel kallas för seiyū, och en sjukligt intresserad animefantast för otaku. Dessa ord används parallellt med de motsvarande benämningarna på svenska.

En mängd olika yrkesroller har utarbetats inom anime.^[8]

Anime delas ofta upp enligt olika genrer, baserade på innehåll eller målgrupp. Den senare uppdelningen har sin motsvarighet i mangavärlden, där en manga får sin klassificering efter målgruppen för tidningen som den först publicerades i. Nedan listas ett antal vanliga animegenrer med kortare beskrivningar.^[9][10]

Målgruppsgenrer

Kodomo

Detta (hiragana: こども, kanji: 子供) är det japanska ordet för (mindre) "barn". De här serierna och filmerna är, som namnet betonar, mest gjorda för (mindre) barn. Det gäller då barn i största allmänhet, pojkar som flickor och oberoende av social tillhörighet.^[11]

Exempel på anime inom denna genre är Pokémon, Cory i Vita huset och Hamtaro.

Shōjo

Shōjo (hiragana: しょうじょ, kanji: 少女, även skrivet shoujo eller shojo) betyder "ung kvinna", och denna anime riktas till unga kvinnor eller flickor.^[12][13]

På senare tid har genren fått en bredare publik. Inte bara unga kvinnor ser på dessa, utan även andra grupper utanför genrens gränser har sökt sig hit. En shōjo-anime som har sänts i Sverige är serien Sailor Moon. Den är en serie främst för barn, men har även fått äldre tittare, och flickor 8–18 år sägs ha varit de genomsnittliga tittarna.

Bland subgenrer inom den här genren finns bland annat mahō shōjo ("mahou shoujo") – magisk flicka på svenska. Genrens huvudfokus ligger främst på dialog, känslor, romantik, relationer och handling, mer än på strider. Serierna tar också upp ämnen som är känslosamma, och ibland förekommer det tragiska och sorgliga händelser som skapar en fördjupning i berättandet.

Exempel på anime inom denna genre är Sailor Moon, Cardcaptor Sakura, Candy candy, Sandy Bell, D.N. Angel, Lady Georgie, Fruits Basket och Kimi ni Todoke.

Josei

Josei (hiragana: じょせい, kanji: 女性) betyder "kvinna", och begreppet används för anime eller manga riktat speciellt till kvinnor. En stor del av genren (som inte är särskilt spridd i väst) sammanfaller med yaoi eller shōnen-ai, men det finns också en del mer realistiska historier omkring livet hos hemmafruar, familjen, unga mödrar eller dylikt.

Exempel: Paradise Kiss och Honey and Clover.^[14]

Shōnen

Ordet (hiragana: しょうねん, kanji: 少年, även skrivet shounen eller shonen) betyder "ung pojke", vilket syftar på den tänkta målgruppen. Serierna innehåller mycket action och humor, och målgruppsinriktningen är primärt 8–18 år. Detta är den form av anime som är vanligast i utgivningen i Europa och USA, eftersom klientelet för tecknade serier där mest består av unga och eftersom den kulturella skillnaden då inte blir lika tydlig som i mycken shōjo. Killarnas (shōnen) anime handlar framför allt om strider, vapen och konkurrens.

Exempel på anime inom denna genre: One Piece (1997–), Flame of Recca, Dragon Ball (1984–1995), Naruto (1999–2014), Photon, Silver Fang och Shaman King.

Seinen

Seinen (hiragana: せいねん, kanji: 青年) betyder bokstavligen "ung man". Genren riktar sig till män över 18 år, ofta i högskoleålder, och beteckningen beskriver inte innehållet eller handlingen utan åldern på huvudmålgruppen. Det är ett större fokus på handlingen, och därmed mindre action-orienterat. Karaktärer och deras interagerande med varandra är ofta mera framträdande än i shōnen. Seinen misstas ibland för shōjo, då seinen är mindre välkänt utanför Japan, utifrån förekomsten av karaktärsutveckling, interpersonella relationer och även romantiska handlingar. Seinen behandlar dock dessa ämnen med större realism än shōjo. Medan shōjo kan förmedla en idealiserad bild av en kärlekshistoria tenderar seinen att innehålla fler gråzoner och osäkerheter avseende det praktiska inslaget av att ge och ta i en relation.

Seinen är generellt sett mer fokuserad på realism, och många mindre händelser behandlas ofta på ett sätt som bidrar till känslan av realism. Även fantasy-element behandlas med en känsla av "realistisk logik". Det ovan nämnda är dock generaliseringar avseende genren. Även en seinen som inte innehåller något av det nu nämnda kan vara en seinen, så länge som den huvudsakliga målgruppen var män.^[15]

Exempel på anime inom denna genre: Kodomo no jikan

Innehållsgenrer

Science fiction och fantasy

Denna ofta starkt icke-realistiska anime med utgångspunkt från science fiction (SF) eller fantasy har blivit väl spridd, delvis för att animeringstekniken lämpar sig för sådana film- och TV-produktioner. Specialeffekter smälter lätt in i miljön på ett mer naturligt sätt. Dessa genrer är dessutom billigare att framställa än i spelfilm, då de här kan tillåtas vara mer stiliserade. Redan Leiji Matsumotos filmer och TV-serier om rymdkryssaren Yamato (TV-serie) (1974–) och Ginga tetsudou three-nine ("Galaxy Express 999", 1978–) utspelade sig i yttre rymden och en fjärran framtid. Matsumoto är även känd för dagens svenska publik för att han gjorde musikvideorna – även dessa med SF-tema – till den franska houseduon Daft Punks skiva Discovery. Videorna samlades år 2003 till en film med titeln Interstella 5555.

Anime fick sitt internationella genombrott mycket tack vare 1988 års Akira.^[16] Filmen regisserades av Katsuhiro Ōtomo och porträtterar ett dystopiskt framtida samhälle i en stil som kännetecknar cyberpunken. När Ōtomo efter nio års arbete år 2004 släppte sitt nästa alster, Steamboy, hade cyberpunken bytts mot steampunk i ett fiktivt viktorianskt England.

I samma fåra som Akira ligger däremot Mamoru Oshiis Kōkaku kidōtai (ungefär "Mobila Bepansrade Upploppspolisen"; engelsk titel Ghost in the Shell) från 1995, vilken 2004 följdes av Innocence. 2002 gjordes även en TV-serie (titlad Ghost in the Shell: Stand Alone Complex) av konceptet, men denna är inte kopplad till något annat Oshii-verk utan följer sin egen linje. Denna serie följdes dock av en andra säsong (Ghost in the Shell: S.A.C. 2nd GIG) och därefter en film (Ghost in the Shell: S.A.C. Solid State Society) som hade sin premiär på japansk TV år 2006. Både serien och filmen skrevs och regisserades av Kenji Kamiyama.

Inom science fiction-genren förtjänar även TV-serien Cowboy Bebop från 1998 av Shin'ichirō Watanabe att nämnas. Samurai Champloo, ett slags uppföljare till Cowboy Bebop (fast förlagd till Edo-periodens Japan med ett soundtrack av hiphop istället för jazz) började sändas 2004.

Rymdoperaserien Ginga eiyū densetsu (Legend of the Galactic Heroes, 1982–2000), som bygger på en bokserie av Yoshiki Tanaka, förtjänar ett omnämnande som den längsta OVA-serien någonsin. Den består sammanlagt av 162 avsnitt och tre långfilmer. Dessutom har den rekordet på flest medverkande röstskådespelare i en animeserie.

Fantasygenren har inte lett till lika många namnkunniga animeproduktioner som science fiction, även om Dungeons & Dragons-avkomman Lodoss–tou senki (Record of Lodoss War, 1990) och de därpå parodiska Slayers-serierna (1995–) kanske kan få tjäna som exempel.

Övriga framstående verk inom genren inkluderar bland annat Berserk, Elfen Lied, Hellsing, Last Exile, Witch Hunter Robin och Wolf's Rain.

Mecha

Ordet (katakana: メカ) kommer ursprungligen från engelskans "mechanical". Detta är en av de populäraste genrerna inom anime. Ordet används i Japan för allt mekaniskt, och inom anime motsvaras det mest av stora robotar som är en form av "robotdräkter" som människor kan styra inifrån.^[17] Olika former av "mecha" (termen är vanligare utanför än i Japan) kan sägas utgöra en helt egen genre inom anime, med Gundam och Macross som två huvudtitlar. Båda har till dags dato vardera ett halvdussin serier i bagaget.

De klassiska exemplen är Mobile Suit Gundam och Mazinger Z. Nämnas kan även Full Metal Panic.

Den modernare nytändningen för genren var 1995 års Neon Genesis Evangelion regisserad av Hideaki Anno.^[18][19] Genren fördes här till ett djupare, mer psykologiskt plan, förbi de annars allestädes närvarande mechastriderna. 2007 kom serien Code Geass, vilken förde mecha-animen till en ny nivå med mer psykologi och drama. Den producerades av studion Sunrise, som mest är kända för att ha legat bakom Mobile Suit Gundam.

Humoristisk anime

I animekomedier är som regel fantasyinslaget mindre än i äventyrsbetonad anime. Den typiskt skruvade japanska humorn tenderar dock att göra avkall på en del av realismen. Har finns bland andra 1998 års visuellt originella Kareshi kanojo no jijō ("Pojkvännens och flickvännens omständigheter", av ovannämnde Hideaki Anno) och Azumanga daiō.

I ännu extremare fall skruvas handlingen bortom det följbaras gräns, där oförklarliga och oprovocerade händelser och utfall från figurernas sida blir regel och naturlagarna upphävs. Dessa extremfall benämns ibland bakaanime eller "idiotanime". Exempel på bakaanime är Excel Saga, FLCL ("Furi kuri") och Janguru wa itsumo hare nochi Gū (ungefär "Djungeln var så vacker, sedan kom Guu").^[20]

Realistisk anime

Socialrealism är ovanligt inom anime i likhet med inom annan animation, men filmen Tokyo Godfathers liksom vissa verk av Isao Takahata och Mamoru Oshii kan nämnas. Många produktioner utan fantasyinslag går dock att finna, och ofta är dessa historiskt förlagda. Den klassiska Versailles no bara ("Versailles' ros") från 1979 i regi av Osamu Dezaki utspelar sig under franska revolutionen vid hovet runt Marie-Antoinette. Samurajserier finns det många av, exempelvis Rurōni Kenshin (1996) och Shura no Toki (2004).

Romantikfilmen 5 Centimeters Per Second från 2007 och thrillerserien Noir från 2001 är exempel på icke-historiska verk i genren.

Pornografisk anime (hentai)

Rent pornografisk anime kallas för hentai (hiragana: へんたい, kanji: 変体). När brittiska Manga Video på 1990-talet började importera anime för vuxenpublik till väst var det ofta de mest våldsamma och pornografiska titlarna som det lades fokus på. Detta bidrog till en ensidig syn på anime bland de oinsatta. Urotsukidoji blev ett i väst välkänt exempel i genren.

Ordet "hentai" betyder egentligen "abnormalitet", "pervers" eller "konstig" på japanska, men begreppet används utanför Japan för att beteckna pornografi i manga- och animeform.^[21] Det besläktade uttrycket "ecchi" (motsvarar engelskt uttal av H som ”hentai”) betecknar inslag av sexuell humor utan sexuella handlingar.^[22] Även anime med stora mängder nakenhet, utan sexuella handlingar, kan betecknas som ecchi. Förekomsten av enskilda sexuella scener gör inte en ecchi till hentai.

"Fan service" är ett uttryck som kan beteckna inkluderandet av något utan direkt koppling till berättelsen eller karaktären i syfte till att tillfredsställa tittarna (eller läsarna). Den vanligaste formen av fan service är att inkludera scener med lättklädda, eventuellt poserande kvinnor, eller andra likvärdiga inslag (exempelvis kameravinkel som visar en karaktärs underkläder när denna bär kjol). Anime och manga som är avsedd för kvinnliga tittare eller läsare innehåller även fan service-scener med manliga karaktärer. Fan service måste dock inte vara sexuellt laddad, utan kan även avse detaljerade mecha-transformeringsscener, insatta maskotar, med mera.^[23]

Övriga genrer

Nästan varje genre inom spelfilm och dito TV-produktion är representerad inom anime. Det finns serier som fokuserar på idrott, på religion och såpoperor. Det finns även animerade matlagningsprogram.

Stildrag

Chibi

"Chibi" är inte någon genre utan en förkortning på en stil inom anime och manga. Stilen heter på engelska "Super deformed" (SD).^[24] Detta kännetecknas genom små animefigurer som är ihoptryckta för att se gulliga ut. De är oftast är små och knubbiga, med korta armar och ben och större huvuden. Denna form förekommer främst i komedier eller när det ska vara lite roligt. Även i barnanime finns de med. Denna stil används mest när figurerna får en extra stark känsla, som när de blir överdrivet glada eller överdrivet ledsna. I dessa sammanhang kan det också förekomma en hel del hjärtan, blommor, tårar med mera.

Anime i Sverige

Tillgången på anime i Sverige är fortfarande väldigt begränsad, och ett fåtal serier (främst riktade till barn) har sänts i svensk television. Under 1980-talet gavs serier som Starzinger, Silver Fang, Robotech och Cobra ut på VHS, och under 1990- och 00-talet sändes serier som Sailor Moon, Pokémon, Digimon och Yu-Gi-Oh! på TV. I december 2004 började SVT:s Barnkanalen sända Cardcaptor Sakura med svensk text och japanskt tal. Även utbudet av importerade DVD:er har stadigt ökat. Sedan början av 2007 sände ZTV animeserier under vissa vardagskvällar. TV4 Science Fiction har i flera omgångar visat Neon Genesis Evangelion.

Anime på Internet

Under senare år har det blivit all vanligare med så kallade fansubs. Dessa produceras på fritidsbasis av mindre grupper som sätter undertexter (oftast på engelska) på animeserier som sänts och sänds i Japan, och serierna sprids sedan via fildelningsprogram som Direct Connect och BitTorrent. Det här har gett även tittare utanför Japan möjlighet att med kort fördröjning följa många nya animeserier och möjligen också ökat intresset för anime i framför allt USA och Europa. Verksamheten i sig är dock olaglig, eftersom serierna skyddas av de internationella upphovsrättslagarna i Bernkonventionen.

Anime distribueras numera (2021) även lagligt över Internet, via webbplatser för strömmande media som Crunchyroll Anime On Demand. Även traditionella streamingtjänster som Netflix och Amazon Prime strömmar anime.

Anime på svenska

Det har debatterats huruvida anime som lånord bör stavas med accenttecken ("animé"). Detta är ett engelskt (och franskt) system för att hindra uttal med stumt slut-e i japanska ord, som även spridits till andra japanska lånord i väst (sake, ibland stavat "saké" av samma anledning). Ordet "anime" uttalas dock utan långt slut-e, så en stavning med accent kan förvirra folk som är vana vid uttal av ord som "entré" och "europé". Stavningen "anime" följer japanernas eget sätt att transkribera japanska tecken till latinska språk (se romaji).

• Manga
• Animerad film

• Poitras, Gilles (1999): The Anime Companion: what’s Japanese in Japanese animation?. Stone Bridge Press, Berkeley. 164+12 sidor. ISBN 1-880656-32-9. (engelska)
• Drazen, Patrick (2003): Anime Explosion! the what? why? and wow! of Japanese animation. Stone Bridge Press, Berkeley. 376+16 sidor. ISBN 1-880656-72-8. (engelska)
• Poitras, Gilles (2005): The Anime Companion 2: more . . . what’s Japanese in Japanese animation?. Stone Bridge Press, Berkeley. 158+12 sidor. ISBN 1-880656-96-5. (engelska)