Användare:Jssfrk/Matteo

Uppväxt och studier

Matteo Ricci kom från en framstående familj i sin hemstad Macerata nära Ancona, och fick sin första utbildning vid jesuitkollegiet där. Han skickades vid sexton års ålder av sin far till Rom för att studera juridik, och undervisades av jesuiterna från 1568. Men i stället för att hålla sig till rättsstudierna trädde han in i jesuiternas novitiat Sant'Andrea den 15 augusti 1571. Efter studier vid Collegium Romanum, där hans professor i matematik var Christoffer Clavius, och vidare studier i teologi, de fria konsterna, filosofi, kosmologi och astronomi, bestämdes det 1577 att han skulle ge sig av och missionera.

Utsänd som missionär (1577)

Ricci avreste från Rom den 18 maj 1577, för att aldrig mer vända tillbaka. Efter ett mellanstopp vid universitetet i Coimbra i Portugal, där jesuiternas Asienmissioner gjorde de sista förberedelserna före utresan, seglade han tillsammans med andra jesuiter ut från Lissabon den 28 mars 1578. Han ankom den 13 september samma år till Goa i Indien, där han studerade teologi. Halvvägs genom teologistudierna prästvigdes han i Cochin längre söderut på indiska kusten den 25 juli 1580.

Under tiden började kyrkans missionsstrategi för Kina förändras radikalt. Landet var fortfarande närmast hermetiskt slutet för västerländska utlänningar, förutom en periodisk handelsmässa i Kanton.

Pater Alessandro Valignano, som sedan augusti 1573 ansvarade för alla jesuiternas missioner i Ostasien, önskade sig förstärkningar till den portugisiska staden Macao i södra Kina, och tillkallade 1579 först en av pater Riccis studiekamrater i Rom, pater Pompilio (Michele) Ruggieri, som också var i Goa. Pater Valignano ansåg att tidigare missionsförsök hade slagit fel eftersom missionärerna inte var tillräckligt förberedda på den asiatiska kulturen. Valignano förordade en grundlig förberedelse av de nya män som skulle skickas in. Efter intensiva språkstudier kunde pater Ruggieri företa en rad resor in i södra Kina.

Ankomst till Macao (1582)

År 1582, så snart Ricci hade fullföljt sina teologistudier, kom han med i den grupp jesuiter som kallades till Kina av pater Valignano, som hade varit hans novismästare i Rom. Pater Ricci kom till Macao i södra Kina den 7 augusti samma år, och började genast studera det kinesiska språket och kulturen. Han blev något så sällsynt som en västerlänning som behärskade den klassiska kinesiska skrivstilen.

Matteo Ricci var inte den första som i nyare tid försökt etablera den katolska tron hos kineserna. Efter jesuitmissionären Frans Xaviers död på en ö nära Macao den 27 november 1552 hade många misslyckade missionsframstötar gjorts. Den första missionären som kom in i Kina var jesuitpatern Melchior Nuñez Barreto, som kom så långt som till Kanton två gånger 1555 och tillbringade en månad där båda gångerna. En dominikaner, pater Gaspar da Cruz, tilläts också stanna en månad i Kanton, men utan att få lov att grunda en kristen församling där. Också andra, jesuiter, augustiner och franciskaner, beträdde kinesisk mark 1568, 1575, 1579 och 1582, men tvingades, ibland med vapenmakt, dra sig ut ur landet igen.

Missionär i Zhaoqing (1583)

Tillsammans med sin ordensbror och landsman pater Michele Ruggieri lyckades Matteo Ricci den 10 september 1583 att etablera sig i Zhaoqing, residensstad för den kinesiska vicekungen för de två provinserna Guangdong och Guangxi i södra Kina. Ruggieri hade kommit till Macao 1579, och även han hade fördjupat sig grundligt i det kinesiska språket, och hade under två besök i Kanton 1580 och 1581 tolererats av mandarinerna där.

Ruggieri hade året dessförinnan (1582) stannat en kort period i Zhaoqing tillsammans med jesuiten Francesco Pasio. De båda jesuiterna slog sig ner i Tiān níng sì (Den himmelska fridens tempel, 天宁寺) och beordrades att klä sig i buddhistmunkars dräkter och raka sig på huvudet. De jagades dock bort efter några månader, efter guvernörens död.

Även Ricci klädde sig efter anvisning i buddhistmunkars kläder och slätrakade sig på huvudet. Efter många svårigheter och med hjälp från provinsguvernören Wang Pan fick Ricci och Ruggieri efter två år, i maj 1585, tillåtelse av myndigheterna att bygga hus och en kyrka i Zhaoqing. Detta var den första kristna byggeriverksamheten i Kina sedan den franciskanska missionens tid på 1200-talet. Den första kyrkan byggdes på den plats som i dag heter Huàtǎ, där det fanns en stor pagod känd som Chongxitǎ ("Lyckopagoden"). Ricci och Ruggieri tillbringade den största delen av sin tid med att bättre lära känna kinesiska seder och bruk. Några av deras lokala lärjungar översatte den kristna Gudens namn med "Tiānzhǔ" (Himmelens herre), ett namn som de båda missionärerna godkände. Senare översatte de också De tio budorden till kinesiska.

De lokala myndigheterna lade märke till att fastän Ricci och Ruggieri var väl insatta i västerländsk vetenskap och teknologi ägnade de sig åt ingående studier av det kinesiska språket och kinesisk vetenskaplig litteratur. De var fulla av beundran över de båda utlänningarnas ihärdighet. Guvernören Wang Pan var också imponerad av deras andliga övningar, och gav dem som hedersbetygelse två skrifttavlor. Den ena, som skulle hängas upp över ingången, hade texten "Xian huà sì" (De heliga blomstrens tempel), ett buddhistiskt uttryck som missionärerna tolkade som en Mariatitel. Den andra tavlan, med texten "Xi lai jing tu" (Det rena landet i väst), hängdes upp i den mittersta salen.

Ricci fick snabbt rykte om sig bland kineserna för sina tekniska och vetenskapliga kunskaper. Han uppvisade nymodigheter som venetianska prismor, europeiska böcker, målerier och gravyrer, solur och klockor, och färdigställde den första versionen av sin världskarta: "Den stora kartan över de tio tusen länderna". Allt detta tilldrog sig en stadig tillströmning av vetgiriga kinesiska mandariner. Den vanliga uppfattningen bland kineserna hade varit att jorden var platt, och Riccis karta öppnade en helt ny världsbild för dem. Hans karta, som skulle genomgå en rad korrekturer och förbättringar, inledde en helt ny era i kinesisk kartografi. De fick nu en bättre förståelse av landmassorna och världshaven.

Detta var bara en början: Med åren skulle han göra kineserna bekanta med en mängd utvecklingar inom den europeiska vetenskapen, bland annat inom matematik, och han gav också ut många verk om kristendomen på kinesiska. Han introducerade trigonometriska och astronomiska instrument, och författade skrifter om astrolabiet, sfärerna, måttsystem och isoperimetri. Många av hans verk skattades högt av kejsaren och hans hov.

Riccis missionskoncept

Väl så viktigt är att Ricci efter sina första få år i Kina inte längre ansåg att buddhismen var nyckeln till en kateketisk adaptation av kristendomen i det kinesiska samhället. Hans vision blev att vinna den konfucianska eliten för kristendomen. Kejsarhovets medlemmar och de höglärda mandarinerna hade en djup bakgrund inom konfucianskt tänkande, inte minst på grund av den läsning som krävdes för mandarinexamen. Ricci ville utnyttja den vikt som kineserna lade på lärdom och kunskap till sin fördel. Efter hand som den intellektuella eliten öppnade sig för kristendomen räknade Ricci med att de breda folklagren skulle följa efter. Det var en missionsstrategi som från och med då kom att prägla de katolska missionerna i Kina, särskilt det missionsarbete som gjordes av jesuiterna.

Ricci skrev senare att det "vetenskapligt orienterade" apostolat som han och andra hade inlett var mycket mer värt än att vinna över tusentals enskilda konvertiter, för hans apostolat var den metod som efter hand kunde leda till "den universella konversionen av hela kejsarriket en bloc". Hela hans insats i Kina måste ses ur det här perspektivet. Det är således belysande att man i den tidiga fasen inte alls jagade efter massomvändelser. Tillnärmandet blev ett annat än vad det hade varit i Japan. 1585, efter två och ett halvt års verksamhet i landet, kunde Zhaoqing-missionen bara redovisa omkring tjugo döpta. Man gav lång och grundlig undervisning, och jesuiterna var särskilt inriktade mot eliten. Inte på så sätt att de bortsåg från vanligt folk, tvärtom var den allra första kinesen som döptes av jesuiterna en person från den lägsta klassen som hade lämnats i vägkanten döende av en allvarlig sjukdom.

Matteo Ricci blev kvar i Zhaoqing i sex år och konverterade omkring 80 kineser till kristendomen.

Förvisning från Zhaoqing, resa norrut (1589)

Församlingen i Zhaoqing förblev liten, och befolkningen var för det mesta avvisande och ibland till och med fientligt inställd. Ricci blev mer och mer övertygad om att för att upprätta en stabil mission i Kina måste man inhämta tillstånd från kejsaren i Peking. Men Peking låg långt borta. 1588 sändes Ruggeri till Rom för att se om inte ett officiellt sändebud från Europa skulle nå snabbare och säkrare fram till kejsarens hov än de vanliga missionärer som mödosamt arbetade sig norrut från södra Kina.

När de lokala politikerna i Zhaoqing byttes ut kom en ny vicekung, som inte ville ha jesuiterna boende i Zhaoqing. De utvisades ur staden, varpå Ricci inledde en målmedveten resa norrut. Han och hans ledsagare grundade en rad nya missionsstationer längre norrut i landet. Först kom de till Shaozhou längre norrut i Guangdong-provinsen (1589), och där byggdes en kyrka i kinesisk arkitektonisk stil – inte bara för att det var billigare, utan även för att Ricci ville ge uttryck för sin övertygelse om att kristendomen inte var kopplad till den västerländska kulturen. Det var även här de två första jesuitiska lekbröderna slöt sig till honom: Zhong Mingren (kallad Bastian Fernandes när han blev döpt i Macao) och Huang Mingsha (Francisco Martins). Den sistnämnda skulle senare, under en kort period av förföljelser av de kristna 1606, bli jesuiternas första martyr i Kina.

På den här resan tog Ricci sitt viktigaste initiativ så långt: Han bad 1595 sina överordnade i Macao om att få lägga av sig den buddhistiska dräkten de hade ombetts klä sig i, vilket också beviljades. Det var förståeligt, eftersom Valignano visste att Ricci och de andra jesuiterna hånades på grund av sina dräkter: Många kineser såg ner på buddhismen som något mindervärdigt och främmande.

Ricci hade byggt vidare på Michele Ruggieris erfarenheter och tankar om en ackomodationsmission, tankar som i sin tur var inspirerade av Valignano. Men i motsats till Ruggieri ansåg han efter hand att konfucianismen var nyckeln till anpassningen. Ruggieri hade avvisat konfucianismen och menat att den kinesiska buddhismen var bättre lämpad som ingång till missionsarbetet. Ricci hade märkt att buddhistdräkten hade hämmat hans kontakt med konfuciansksinnade kineser. Efter (kläd-)bytet blev han genast mer accepterad av de kinesiska lärde.^[1] Han var nu Läraren från den stora oceanen i väst, och klädde sig i de lärdes sidenkappa och ceremoniella fyrkantiga hatt.

Den ledande Ricci-experten John S. Witek summerar Riccis strategiomvändning så här: "[Ricci kom fram till att] Buddhas religion var baserad på intighet, Lao Tzus på tomhet, men Konfucius på det reella.

Nanjing (1599)

Förändringen kom i rättan tid. Pater Valignano hade länge ivrat för att Ricci skulle bege sig till ett av Kinas viktigaste administrativa och akademiska centra, Nanjing. Efter några år i Nanchang (från 1595) och ett misslyckat besök i Peking 1597 (intriger bland ämbetsmännen gjorde att ingen vågade introducera honom), kom så Ricci till den södra huvudstaden Nanjing 1599. Han hade både en strategi, en bakgrund och en yttre framtoning som underlättade hans mottagande där. Han hade även den 4 augusti 1597 formellt utnämnts till superior för alla jesuiter som verkade i Kinamissionen. På sätt och vis hade han i praktiken haft denna ledarroll ända sedan Ruggeri hade rest från landet.

Jesuiternas närvaro i Kina var också i fortsättningen blygsam. Om man bortser från Macao fanns det år 1597 bara sju jesuiter i landet, och de hade bara tre missionsstationer (varav de tvingades ge upp en) och knappt mer än hundra konvertiter. Kinas befolkning uppgick vid denna tid till 150 miljoner.

Nanjing skulle visa sig bli något av ett genombrott. Det var där som Ricci fick sin antagligen viktigaste konvertit, Xu Guangqi (även kallad Paul Xu), en av de kinesiska katolikernas "tre pelare". Under loppet av de kommande 30 åren skulle han göra mer för katolicismen i Kina än någon annan konverterad kines. Ricci uppmuntrade honom att göra karriär, så han försökte sig, efter flera misslyckade försök, på en statsämbetsmannaexamen. Han klarade examen med glans, kom snart in i den yppersta eliten och upptogs även i Hanlinakademins översta kretsar. Xu Guangqi blev inte bara en mandarin av högsta rang, utan också storsekreterare, den mest centrala ämbetsmannaposten i hela Ming-kejsardömet. I Nanjing döpte Ricci ännu en av "de tre pelarna": Li Zhizao (dopnamn Leon Li), som senare skulle ligga bakom uppförandet av den första kyrkan i Nanjing. Li var 1625 också den första lärde som förstod inskriften på den nyupptäckta nestorianska stelen i Xian och kände igen den som ett vittnesbörd om kristen närvaro i Kina under Tang-dynastin.

(Den tredje av de tre søyler, Yang Tingyun, var ikke Riccis konvertitt, men fant veien til kristendommen gjennom sin venn Li og jesuittmisjonæren Lazzaro Cattaneo.) De tre var alle hengivne det konfucianske tankegods, ennskjønt Li var kritisk til neokonfucianismen. Før de ble døpt hadde deres interesse for buddhismen vært forskjellig; Yang var antagelig den mest interesserte. Men etterpå var alle tre sterke kritikere av buddhismen. Intellektuelt harmoniserte de alle tre kristendommen med konfucianismen.^[2]

I 1599 kunne pater Ricci melde at misjonen vokste med om lag hundre nydøpte hvert år. Pater Riccis berømmelse steg i Kina, og han fikk stadig flere kontakter, guanxi. Hans beherskelse av det kinesiske språk og av den konfucianske filosofi var også så bemerkelsesverdig at han igjen våget å legge veien nordover, til hovedstaden.

Til Beijing (1601)

Fremstøtet gikk til å begynne med ikke etter planen. Én av Riccis kontakter var en embedsmann i Tianjin, og Ricci fremviste for ham de gaver han hadde tenkt å gi keisere.Det skulle han ike jort. Embedsmannen kastet ham i fengsel og håpet at keiseren, Wanli, skulle glemme den europeeren som var på vei for å møte ham. Og keiseren lot være å reagere på et halvt år. Da kom han på beskrivelsen av klokken som laget lyd av seg selv, og forlagte bryskt å få vite hvor det ble av denne utlendingen. Dermed ble pater Ricci i hui og hast ekspedert videre, og nom Beijing i januar 1601. Der viste han frem sine klokker og musikkinstrumenter for hoffet, og de ble så gitt videre til keiseren som var meget fornøyd. Ricci fikk bli i byen. Hoffet merket seg snart at ikke bare kunne han skrive på gammelt kinesisk vis, han ble også lagt merke til for sin dype innsikt i kinesisk kultur. Hans oppholdstillatelse i hovedstaden ble supplert med pengestøtte fra keiseren for at han og hans ledsager, spanjolen pater Diego de Pantoja, skulle arbeide matematisk og astronomisk for keiserhoffet.

Til å begynne med kalte han seg selv en vestlig munk (西僧). Etterhvert så han hvor sterkt Ming-dynastiet var knyttet til konfucianismen. Han ble den første som oversatte alle de konfucianske klassikere til et vestlig språk (latin – skjønt pater Ruggieri hadde allerede oversatt noen deler av dem). Selve navnet «Konfucius» (Confucius), som har slått rot i hele den ikke-kinesiske verden, er Riccis latiniserende gjengivelse av vismannens kinesiske navn, Kǒngfūzǐ. Etter noe tid gikk han over fra å kalle seg vestlig munk til vestlig konfucianer.

Både pater Ricci og Valignani innså hvor epokegjørende gjennombruddet til keiserhoffet hadde vært. Egentlig hadde de tidligste tyve årene av Riccis misjonsvirksomhet vært ganske beskjedne i tallmessig forstand. Ved århundreskiftet var det bare åtte prester som virket i landet, et tilsvarende antall kinesiske lekbrødre, og bare fire misjonssentra (inklusive de to hovedstedene). Det var bare omkring 2 000 kinesiske katolikker. Men pater Valignano kunne i 1603 med rette rapportere til Roma at man stod på terskelen av et ras av omvendelser. Og slik ble det også.

Riccis nærvær i hoffkretsene ble høyt skattet, og ble ytterligere styrket av at han gjorde fremstående kinesere kjent med vestlig vitenskap og med vestlige nyvinninger som den automatiske klokke og et verdensatlas. I 1607 oversatte han og den kinesiske katolske matematiker Xu Guangqi de første delene av Euklids Elementene til kinesisk. Ricci arbeidet også videre med forbedringer av sitt kinesiske verdensatlas, og mange av de kinesiske nyord han måtte skape for vestlige land er gått inn i språket og benyttes fremdeles.

Pater Ricci hadde vært i Kina i 20 år da hans tanker om adaptasjon til kinesiske konfucianske skikker var modnet. Det gjaldt blant annet spørsmålet om Guds navn og om de kinesiske riter, særlig forfedrekulten. I desember 1603 gav han i egenskap av misjonssuperior et epokegjørende direktiv om saken, etter å ha klarert det med jesuittgeneralens visitator, pater Alessandro Valignano. Direktivet er dessverre ikke bevart for ettertiden, men det skal ha foreskrevet som både legitimt og nødvendig for det kristne apostolat at man tillot observans av to omdiskuterte riter, dvs. knyttet til Konfucius og knyttet til de avdøde forfedre. I senere skrifter fra Ricci blir vi kjent med hans begrunnelse, som hviler på overbevisningen om at Konfuciusdyrkingen var definitivt rent akademisk og utenfor religiøs-filosofisk dyrkelse, og at forfedrekulten ikke var overtro.

(Ricci brukte riktignok ordet fortasse, kanskje: Det er kanskje ikke overtro, men han fortsatte så med en rekke argumenter for at det ikke dreide seg om overtro.)

Ricci argumenterte langs tre linjer for sitt syn:

• Det sinologiske argument (for å bruke moderne termer) tok de konfucianske klassikere som utgangspunkt. Ricci fremholdt at de konfucianske riter hadde sin opprinnelse i et klima med en relativt ren monoteisme, og bare over tid var det tilkommet uegentligheter og fremmedelementer. Ved å fjerne disse uegentlige elementer og undervise folket på nytt om kildene til deres rituelle skikker ville den opprinnelige kjerne komme til gjennombrudd i sin enkelhet og egentlige mening. Det er viktig å forstå at den alminnelige versjon av konfucianismen som var utbredt i Kina på pater Riccis tid, var den såkalte neokonfucianismen. Denne versjonen hadde pater Ricci lite til overs for som sådan, han ville tilbake til konfucianismens kilder.

• Det filosofiske argument tok datidens intellektuelle agnostisisme som utgangspunkt. Den neokonfucianske naturalismen fra Sòng-tiden som dominerte og preget embedsklassens vismenn, var ikke bare med på å gjøre konfuciuskulten til en øvelse i vantro, men utgjorde også en motvekt til massenes overtroiske forestillinger.

• Det psykologiske argument tok utgangspunkt i den ureflekterte holdning folk flest hadde til ritene. Ricci og hans medarbeidere hadde hatt inngående samtaler med mange kinesere om hva de trodde og mente om ritene. De fant ingen skikkelige beviser på at ritene ble omfattet av overtro, tvert i mot var det meget som talte for den motsatte konklusjon. Dermed måtte man kunne fastslå at deltagelse under seremoniene ikke kunne regnes som slikt som en godt undervist kinesisk nydøpt hadde å avholde seg fra, uansett hva enkelte overtroiske hedninger måtte ha av oppfatninger. Dessuten var bevarelsen av ritene rent praktisk en absolutt forutsetning for at man skulle lykkes i masseomvendelser i det kinesiske samfunn.

Videre gikk Ricci inn for uttrykket Tiānzhǔ skulle benyttes om den kristne Gud. Han gikk også inn for at termene Tiān og Shàngdì var brukelige ved omtalen av Gud på kinesisk. For å komme til dette måtte Ricci underkjenne den forståelse som fulgte den neokonfucianske filosofen Zhu Xi (1130–1200); han siktet med Tiān og Shàngdì til den «materielle» himmel. Ricci påpekte at denne språkforståelsen ikke ytet rettferdighet mot de klassiske konfucianske tekster. Han anførte at de utdannede konfucianere, som ikke hengav seg til noen form for åndedyrkelse, var takknemlig for at han viste en slik forståelse for disse ordene og deres klassiske betydning.

Tiān (天, «himmel») og Shàngdì (上帝, «Den høyeste hersker») var gamle og ærverdige konfucianske termer som kineserne oppfattet som velkjente og trygge. Tiānzhǔ, som var gangbart blant folk med buddhistisk bakgrunn, og var dannet for å erstatte translittererte lyder tidligere benyttet i kinesisk (som tu-si for det latinske «Deus» og, enda tidligere, a-luo-he for det assyriske og nestorianske «Allah», som også har bakgrunn i gammeltestamentets Elohim) men som ikke var egentlige kinesiske ord. Ricci gikk inn for alle de tre ordene, altså tiān, shàngdì og tiānzhǔ, som alle var bygget på tidligere språkbruk. På lignende vis hadde han søkt etter andre ord som var knyttet til den kristne kult fra klassisk og konfuciansk kinesisk vokabular (tempel, offer, og så videre).

Ricci gikk som nevnt også inn for uttrykket Tiānzhǔ (天主 «Himmelens herre»), og også det skulle i ettertid også vise seg å bli kontroversielt, men ikke i samme grad. Det var også Tiānzhǔ som fremstod som det uttrykket Ricci foretrakk, og som han benyttet i sin pre-evangeliske trosfremstilling hovedverk fra 1594 Tiānzhǔ Shiyi («Den sanne lære om Himmelens Herre»). Det var etter en personlig gjennomgang av dette verket at Kangxi-keiseren bestemte seg for å å gi sitt edikt av 1692 som gav de kristne frihet til å forkynne sin lære.

Tiānzhǔ Shiyi ble ikke utgitt før i 1603, og fikk en veldig spredning og lang levetid. Verket viser Riccis svært inngående innsikt både i kinesisk filosofi og i europeisk filosofi og teologi. I innledningen skriver han:

Hver stat og hvert land har [sin egen] herre; er det mulig at det bare er universet som ikke har en herre? Et land må være forent under bare én herre; er det da mulig at universet har to herrer? Derfor kan ikke det høytstående menneske annet enn å søke å kjenne universets opphav og skaperverkets skaper, og så reise sitt sinn [til ham]. ... Alle mennesker som gjør godt tror at det må finnes en aller høyest æret ene som regjerer denne verden. Dersom denne ærede ene ikke eksisterte, eller dersom Han eksisterer men ikke intervenerer i menneskelige anliggender, ville ikke det innebære å stenge porten fo å gjøre det gode og pne veien for å gjøre det som ondt er?

I de pågående diskusjoner om den kinesiske forfedrekult fremholdt han at den ikke var annet enn en manifestasjon av minne og respekt av forfedrene; det dreide seg ikke om hedendom. Dette synet ble rost av kinesiske lærde, men støtte på motstand fra flere andre misjonærer. Noen gikk tvert i mot inn for at forfedreritualene var en kult som måtte forbys kinesiske konvertitter til den kristne tro.

Død og begravelse (1610)

Da Ricci døde i Beijing, hadde han en meget høy stjerne hos Wanli-keiseren. Han ble gravlagt der, på gravfeltet Zhalan som keiseren hadde skjenket jesuittene en del av. Det lå rett ved den vestlige bymur. Wanli-keiseren og pater Ricci hadde aldri møtt hverandre, men keiseren hadde likevel slikt et godt inntrykk av ham at han lot ham begraves i hovedstaden. Dette var et like godt tegn som noe at keiserdømmet skattet jesuittmisjonærene så høyt at de anså dem som hjemmehørende der.

Ricci hadde selv overfor sine medbrødre gitt uttrykk for at det kunne være til stor nytte om han ble gravlagt på en slik måte at hans minne kunne holdes vedlike: dette var ikke uttrykk for personlig selvhevdelse men fordi det slik kunne ihukommelsen om den keiserlige gunst overfor ham som den første misjonær kunne holdes vedlike, og at dette kunne bety meget for katolisismens stilling innen det kinesiske samfunn i kommende generasjoner.

Etter en fire dager lang bisettelsesseremoni (15.-18. mai) oppsatte pater Diego Pantoja med assistanse fra Li Zhizao et memoriale som ble fremlagt for Wanli-keiseren. Den 18. juni, 38 dager etter Riccis død, gav keiseren ordre om at det skulle «[skjenkes] land for begravelsen av embetsmannen Ricci». Det var Pantoja som deretter fant det stedet som gikk under navnet Teng Gong Zhalan. Etter forberedelser som varte nær på ett år ble den høytidelige begravelsesseremoni gjennomført den 22. april 1611. I tillegg til byens jesuitter og deres konvertitter deltok mange embedsmenn og lærde i den høytidlige prosesjon fra jesuittresidensen ved Sørkirken til gravstedet. Ricci ble den første avb hundretalls misjonærer og kinesiske katolikker som ble begravet på Zhalan.

Den katolske kirke har innledet undersøkelser for en mulig helligkåring av ham.

Striden om forfedrekulten fortsatte i et hundreår etter Riccis død og var et viktig element under den såkalte ritestriden, og det ble til slutt kritikerne av Riccis linje som fikk gjennomslag i Roma. Forbudet mot forfedrekulten ble ilagt lenge etter at Ricci var død. Forbudet førte til en konflikt mellom Qing-keiseren Kangxi og pave Klemens XI, og til slutt forbød keiseren den katolske lære.

Riccius-krateret sør på månens jordvendte side er oppkalt etter pater Matteo Ricci (36,9 S, 26,5 Ø, diameter 70,6 km). Det er et av hele 35 månekrater oppkalt etter forskere tilhørende jesuittordenen.

• Matteo Riccis kinesiske verdenskart (Det store kart over de ti tusen land), flere revisjoner, den siste fra hans hånd i 1607.
• Tiānzhǔ Shiyi («Den sanne lære om Himmelens Herre»), 1596, 1603.
• Traktat om vennskapet, 1595 (Moderne oversettelse: On Frienship: One Hundred Maxims for a Chinese Prince, oversatt av Timothy Billings, New York, 2009)
• Traktat om de fire elementer, 1599-1600.
• Traktat om konstellasjonene, 1601.
• Kinesisk utgave av den gregorianske kalender, 1605.
• Traktat om himmel og jord
• Qiren Shipian (ti paradokser, ti kapitler om et merkelig menneske), 1607.
• Sammen med Xu Guangqi: en oversettelse av de første delene av Euklids Elementene, 1606.
• Della entrata della Compagnia di Giesù e Christianità nella Cina, utkom posthumt.
• Dessuten er en rekke brev kjent og utgitt.

• Liste over kinamisjonærer tilhørende jesuittordenen