Cancan

Tidig utveckling

Dansen uppstod som en mer anständig sällskapsdans och kallades även chahut. Båda namnen är möjligen ljudmålande ord som syftar på änders och liknande fåglars snattranden.^[1]I mitten av 1800-talet spreds den till parisiska nöjesetablissemang som populära Bal Mabille, ett ställe där man kunde dansa under konstgjorda palmer och åka karusell upplyst av 3 000 gaslampor.^[2] År 1866 premiärvisades cancan i Sverige, på det tre år gamla etablissemanget Berns salonger.^[3]

Cancan populariserades även via scenen med "Galop infernal" (”djävulsk galopp”) ur andra akten av Jacques Offenbachs operett Orfeus i underjorden (1858). Även kompositörer som Franz Lehár (Glada änkan) och Aram Chatjaturjan ("Sabeldansen") skrev senare dansmusik i samma stil.^[4]

Sen utveckling

Cancan genomgick ytterligare en förändring på varietéscenerna i Paris mot slutet av 1800-talet. Där utvecklades den till en ännu mer ohämmad och vild dans^[1] i en kvinnligt presenterad scenunderhållning. Kvinnorna dansade i 2/4-takt klädda i långa kjolar och underkjolar, vilka lyftes med höga bensparkar. Symboliken och ett uppskattat trick relaterade till att sparka av hatten på en man i publiken.^{[förtydliga]}

Dansens samtida oanständighet, där underkjolar och ben visades upp tydligt, bidrog till dess popularitet under fin de siècle-eran.

Under 1900-talet förekom dansen i baletter av Massine och Tudor.^[1] Senare har den kanske främst förekommit i olika varietéer och shower. Den presenteras flitigt i filmen Moulin Rouge!.

Impressionisten Henri de Toulouse-Lautrec bidrog till spridningen av dansens karaktär genom sina många målningar av cancan-dansöser på Moulin Rouge.^[1]

• 
  Bal Mabille i Paris introducerade den nya dansen (dock ännu ej färdigutvecklad) i mitten av 1800-talet.
• 
  Georges Seurats Le Chahut (1889–1890).
• 
  Henri de Toulouse-Lautrecs Dans på Moulin Rouge (1890).

• Louise Weber
• Jane Avril