Désiré Nisard

Désiré Nisard, född 20 mars 1806, död 27 mars 1888, var en fransk litteraturhistoriker.

Désiré Nisard
Född	Jean Marie Napoléon Désiré Nisard 20 mars 1806[1][2][3] Châtillon-sur-Seine[4], Frankrike
Död	27 mars 1888[2][4] (82 år) Sanremo[4], Italien
Begravd	Montparnassekyrkogården
Medborgare i	Frankrike
Sysselsättning	Politiker[5], professor[6], litteraturkritiker, översättare, författare[7], litteraturhistoriker, historiker, latinist
Befattning
Ledamot av julimonarkins deputeradekammare Julimonarkins sjätte parlament, Côte-d’Or (1842–1846) Ledamot av julimonarkins deputeradekammare julimonarkins sjunde parlament, Côte-d’Or (1846–1848) Stol nummer 39 i Franska akademien (1850–1888) Direktör, École normale supérieure (1857–1867) Senator i andra franska kejsardömet (1867–1870)[5]
Arbetsgivare	Collège de France (1844–1852)[6]
Barn	Élisabeth Nisard (f. 1832)
Föräldrar	Hilaire François Alexandre Nisard
Utmärkelser
Kommendör av Hederslegionen Riddare av Leopoldorden
Redigera Wikidata

Nisard blev professor vid Sorbonne 1843 och var direktör för École normale 1857-67. Han var en stor beundrare av den klassiska franska diktningen, som enligt honom uppenbarade den äkta franska andan, företrädaren framför andra för det mänskliga förnuftet och vände sig bestämt mot den romantiska skolan i Frankrike. Nisards främsta arbeten är Études sur les poètes latins de la décadence (1834), Études d'histoire et de littérature (1859-64), Histoire de la littérature française (4 band, 1844-61) som var hans huvudarbete, helt bestämt av hans syn på det typiskt franska, samt Renaissance et réforme (1877).