Kurfurstendömet Mainz

Mainz blev biskopsdöme senast under 300-talet.^[1]

Bonifatius, ärkebiskop sedan år 732, fick någon gång mellan år 745 och 748 Mainz som fast biskopssäte.^[2] Efter Bonifatius död år 754, kunde efterträdaren Lullus (Lul) dock inte överta titeln, utan blev ärkebiskop först runt 780/782, då påven utsåg Mainz till ärkebiskopsdöme.^[3]

Ärkebiskopen regerade även som furste över ett territorium, Erzstift, som dock inte var geografiskt överensstämmande med det kyrkliga biskopsdömet, Erzbistum.

Mainz ärkebiskop kom att få en särställning inom det Tysk-romerska riket. Liksom Kölns och Triers ärkebiskopar, blev denne en av sju furstar som på 1200-talet utsågs till kurfurstar. Mainz kurfurste och ärkebiskop var därtill Tysklands ärkekansler och dess främste kyrkliga företrädare, Primas Germaniae.^[1]

Westfaliska freden 1648 gav staterna inom det Tysk-romerska riket ökad suveränitet. För att bevaka sin nyvunna status gentemot den Habsburgske kejsaren, bildades år 1658 Rhenförbundet.^[4][5]

Drivande i bildandet av förbundet var framförallt Johann Philipp von Schönborn, sedan 1647 ärkebiskop och kurfurste av Mainz, som samlade flera stater i västra Tyskland och inte minst Frankrike i detta förbund.^[6] Frankrike blev en garant för de tyska småstaternas självständighet, samtidigt som dessa bildade en buffert för Frankrike gentemot den tyske kejsaren. Rhenförbundet varade till 1668.^[6]

De franska revolutionskrigen, från 1792 och framåt, ledde till att kurfurstendömet Mainz splittrades och till slut, i samband med statens sekularisering, år 1803 upphörde att existera.

• Wikimedia Commons har media som rör Kurfurstendömet Mainz.