Lista över svenska riksdagar

Före 1400-talet känner man till några få herredagar och riksmöten, som har kallats till av kungarna och listan är därför ytterst ofullständig. Fram till 1700-talet var det också kungen som kallade till möte när han ansåg det nödvändigt, så de förekom mycket oregelbundet.

Riksdagen i Västerås 1527 är alltså det första möte som kan kallas ”riksdag” även om termen inte användes förrän 1561. Gustav Vasa inkallade inte så många riksdagar (totalt fem stycken under sina 37 regeringsår), men från och med Erik XIV:s (1560–1568) och Johan III:s (1568–1592) regeringar inkallades den desto mer, särskilt av Karl IX, både under hans riksföreståndartid under Sigismunds regering (1592–1599) och under hans egen (riksföreståndare 1599–1604 och kung 1604–1611), samt även under Gustav II Adolfs (1611–1632). Det förfaringssätt som växte fram under Vasatidens riksdagar under Gustav Vasa, med hur ständerna skulle sammanträda och hur mötena skulle bedrivas, kom sedan att formaliseras 1617.

Den 24 januari 1617 antogs 1617 års riksdagsordning, som kom att bestämma formerna för 1600- och det tidiga 1700-talets riksdagar. Eftersom kampen mellan kung och adel under 1500-talet hade avslutats och formaliserat maktförhållandet mellan dem kom riksdagen att bli ett instrument för dem båda, där både kungen och adeln använde den för att få igenom sina krav och önskemål, genom att söka stöd hos de övriga stånden. Riksdagen inkallades fortfarande när regenten fann lämpligt och därför kom riksdagarna att bli färre under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet, dels på grund av införandet av det kungliga enväldet, dels på grund av stora nordiska kriget (1700–1721).

Från och med 1627 finns riksdagsprotokoll utgivna i tryck, där inlednings- och avslutningsdatum anges. När riksdagen inleddes benämndes det att den ”utblåstes” och när den avslutades benämndes det att den ”avblåstes”. Dessa benämningar kom att leva kvar till införandet av tvåkammarriksdagen 1866.

Enligt riksdagsordningen skulle riksdagarna utblåsas genom att man antecknade namnen på de närvarande riksdagsmännen, vilket kan liknas vid att fastställa röstlängden. Huvudmannen för varje adelsätt, som var introducerad på Riddarhuset, var självskriven som riksdagsman för adeln, men alla kom inte på varje riksdag, utan kunde ge andra adelsmän fullmakt att rösta för dem. För prästerna gällde att alla biskopar och superintendenter var självskrivna, medan kyrkoherdar och kaplaner var valbara. Inom borgarståndet var det ”rätta borgare”, det vill säga sådana som ägde burskap och magistratspersoner, valbara, medan skattebönder (som ägde och brukade sin egen jord) och kronobönder (som brukade kronans [statens] jord) var valbara inom bondeståndet. Frälsebönder (som brukade adelns jord) var inte valbara som riksdagsmän, då de ansågs representerade av den adelsman som ägde deras jord.

Efter Karl XII:s död 1718 och slutet på stora nordiska kriget 1721 tog stormaktstiden slut och det kungliga enväldet föll genom införandet av ny regeringsform och riksdagsordning. Därmed kom det följande halvseklet att kallas Frihetstiden (då landet åtnjöt frihet från kungligt envälde). Eftersom kungamakten starkt begränsades och kungen hade nästan lika lite att säga till om som idag kom riksdagen att få mycket större makt än den haft under det föregående karolinska enväldet och vad den fick under det efterföljande gustavianska.

Under denna tid uppträdde också de första partierna i svensk politik, vilka benämndes Hattarna och Mössorna och blev de politiska grupperingar som kämpade i riksdagen tills de förbjöds av Gustav III 1772.

Eftersom riksdagarna nu inte skulle inkallas enbart när regenten bestämde det, utan regelbundet (vart femte år enligt 1723 års riksdagsordning) infördes också benämningarna ”lagtima” och ”urtima riksdag”. Lagtima var de riksdagar som sammankallades enligt riksdagsordningens fastställda regelbundenhet (det vill säga vart femte år, även om det ibland blev tätare) och urtima var de som extrainkallades utöver de lagtima, när man ansåg att situationen krävde det, då riket befann sig i ett särskilt svårt läge.

När frihetstiden i och med Gustav III:s nya regeringsform tog slut blev riksdagens makt kraftigt beskuren, eftersom kungen nu fick starkt utökad makt (han blev nästan enväldig på samma sätt som under de karolinska kungarna). Visserligen behölls 1723 års riksdagsordning, men den förändrades på en del punkter, bland annat vad gällde frekvensen på inkallandet. Det ändrades från ”vart femte år” till ”när konungen så finner lämpligt” och under den gustavianska tiden kom riksdagen bara att inkallas inalles fem gånger (under Gustav IV Adolfs regeringstid endast en gång).

Sedan Gustav IV Adolf hade blivit arresterad (13 mars) och abdikerat (29 mars) 1809 inkallades en riksdag som formellt avsatte honom (10 maj) och där man dels införde en ny riksdagsordning som avskaffade det gustavianska enväldet, dels valde den avsatte kungens farbror hertig Karl till ny kung med namnet Karl XIII. Han valdes dock först sedan han hade godkänt den nya riksdagsordningen, som införde den tredelning av makten mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt, som hade spridits genom den nyligen avslutade franska revolutionen. Under 1700-talet hade det mer och mer stått klart att den medeltida ståndsriksdagen var föråldrad, då det hade uppstått stora grupper i samhället som saknade riksdagsrepresentation, men på grund av de konservativas motstånd mot en reform och att man inte kunde enas om hur en sådan skulle se ut kom ståndsriksdagen att bli kvar i ytterligare ett halvsekel, fram till 1866.

Eftersom riksdagarna enligt 1809 års riksdagsordning skulle sammanträda vart femte år (1844 ändrat till vart tredje år) återinfördes nu begreppen ”lagtima” och ”urtima riksdag”.

Den nya riksdagsordningen utfärdades den 22 juni 1866 och samma dag upplöstes den sista ståndsriksdagen. I den nya ordningen stadgades att riksdagen nu skulle sammanträda varje år och att den alltid skulle inledas den 15 januari, om inte detta datum föll på en söndag, då den istället skulle inledas den 16. Från och med 1919 ändrades datumet till den 10 januari (den 11 om det inföll på en söndag). Riksdagens högtidliga öppnande kunde dock hållas någon eller några dagar senare. Riksdagen varade sedan vanligtvis till någon gång i maj, men kunde avslutas så tidigt som i april eller så sent som i juni eller juli. Eftersom man vanligtvis alltså inte sammanträdde under årets andra halva kunde man därmed fortfarande inkalla till urtima riksdag, om man ansåg att situationen krävde det.

Nu infördes också begreppen A- och B-riksdag. Om det hölls nyval under den pågående riksdagssessionen skulle riksdagen upplösas och sammanträda på nytt, med den nya sammansättning den hade fått efter valet. Då benämndes den reguljära riksdagen det året A-riksdag och den extrainsatta B-riksdag.

Med anledning av andra världskrigets utbrott 1939 och framförallt på grund av finska vinterkriget 1939–1940 samt den tyska ockupationen av Danmark och Norge den 9 april 1940 bedrevs riksdagsarbetet kontinuerligt från hösten 1939 till årsskiftet 1940/1941 med flera urtima riksdagar. Därför blev det så att man från och med 1941 började bedriva riksdagsarbete både på våren och hösten och detta benämndes då ”vårsessionen” och ”höstsessionen”, med två undantag. Hösten 1942 benämndes det ”Förhandlingar efter vårsessionens avslutande” och 1947 hölls ingen höstsession, så då benämndes det bara ”riksdag”. Höstsessionen hölls vanligtvis från mitten av oktober till mitten av december.

Den sista tvåkammarriksdagen upplöstes den 16 december 1970, varefter den första enkammarriksdagen sammanträdde den 11 januari 1971.

Den 11 januari 1971 sammanträdde den första enkammarriksdagen. De första åren fortsatte benämningarna ”vårsession” och ”höstsession”, men från och med hösten 1975 inleddes traditionen med brutet riksdagsår. Eftersom höstsessionen brukade avslutas i december och vårsessionen inledas i januari var det så kort tid mellan dem att man lät riksdagsåret fortsätta från hösten ett år till sommaren nästa år. Från och med 1975 ändrade man också benämningen från ”riksdag” till ”riksmöte” för att skilja det från själva institutionen riksdagen.

Fram till och med 2006 löpte riksdagsåret alltså från hösten (september eller oktober) till sommaren (juni), men från och med hösten 2006 löper riksdagsåret året runt, från hösten ett år till hösten nästa år, även om riksdagsledamöterna har semesterledigt under sommaren. Eftersom riksdagsåret numera täcker hela kalenderåret är också begreppet ”urtima riksdag/riksmöte” avskaffat, då det ju inte finns något utrymme att inkalla till extra riksdag. Det urtima riksmötet 1980 blev därför det sista urtima.

• Sveriges riksdags historia
• Sveriges ståndsriksdag
• Sveriges historia
• Ständermöte

• Inledningen bygger på Herman Schücks text "Svenska riksdagens uppkomst" (sid. 100–101) i Melin, Jan, Johansson, Alf W. och Hedenborg, Susanna, Sveriges historia (4:e upplagan), Prisma förlag, Stockholm, 2006. ISBN 978-91-518-4666-8
• Listan bygger (från och med 1435) på den lista, som återfinns på sidorna 208–209 i Hadenius, Stig, Riksdagen – En svensk historia, Sveriges riksdag, informationsenheten, Stockholm, 1994. ISBN 91-88398-08-0 Märkligt nog är många datum i denna felaktiga och har därför korrigerats genom komplettering, dels av bokverket Sveriges riksdag av Karl Hildebrand och Nils Edén, utgiven av riksdagen i 17 band 1931–1935, dels av de riksdagsprotokoll, som finns tryckta och utgivna från och med 1627 års riksdag och framåt.