Slaveri i Saudiarabien

Slavhandeln på Röda havet tycks ha varit etablerad före år 0.^[1] Under förislamsk tid var arabiska slavar tagna under stamkrig vanliga, men det förekom troligen även en import av slavar från Etiopien.^[2]Under 700-talet användes slavarbetskraft vid gruvorna i Asir i Saudiarabien.^[1] Under 1000-talet arbetade afrikanska slavar i oasen Al-Ahsa i Saudiarabien.^[1] Indiska, afrikanska och bysantinska eunucker uppgavs vakta Muhammeds grav i Medina under medeltiden.^[2]

Det brittiska konsulatet hade sedan det upprättats i Jeddah på 1870-talet tagit emot slavar som rymt till dem, och bett dem om hjälp att bli fria. Det var möjligt särskilt om slavarna kom från en brittisk koloni, då de enligt brittisk lag var fria. Efter att Osmanska riket undertecknat Brussels Conference Act of 1890 hade britterna också rätt att kräva de osmanska myndigheternas samarbete då det gällde samtliga slavar som fallit offer för illegal människohandel; och sedan 1908, då slaveriet på papperet upphävdes i Osmanska riket, kunde de kräva detta ifråga om alla slavar.^[3] Osmanska myndigheter hade i praktiken inte låtit förbudet mot slaveri träda i kraft på arabiska halvön, men i de fall slavar tog sin tillflykt till brittiska ambassaden hade de samarbetat, även om lokalbefolkningens ogillande mot brittisk inblandning var så stor att konsulatet tidvis såg sig tvungen att avstå från att hjälpa.^[3]

Slavhandeln

Nuvarande Saudiarabien blev fritt från Osmanska riket under första världskriget. Britterna betraktade området som skyldigt att åtlyda Brussels Conference Act of 1890 mot slavhandel, som hade slutits med Osmanska riket. Områdets nya regim, kungariket Hijaz, ansågs sig dock inte bunden av det traktat som hade undertecknats av Osmanska riket, och som tillät britterna att jaga och gripa slavhandlare i röda havet. I december kom rapporter till britterna om den omfattande slavhandeln till kungariket. Riket livnärde sig till stor del på hajj, pilgrimstrafiken till Mecka.

Britterna försökte kontrollera slavtrafiken till Hijaz, vilket dock var mycket svårt. Pilgrimerna till Mecka kom från hela Afrika och så långt bort från Indonesien och Kina, och de förde ofta med sig personer, som de sedan sålde på slavmarknaden i Mecka för att betala för sin resa, eller köpte där.^[4] Pilgrimer eller resande brukade inför europeiska kolonialmyndigheter uppge att slavarna var deras egna barn, hustrur eller tjänare.^[4] I vissa fall handlade det om regelrätta slavar som hade köpts på annat håll, ofta i Sudan eller Etiopien, som sedan fördes till Hijaz för att säljas. Lokala hövdingar fick eller köpte unga kvinnor, flickor eller unga pojkar som tributer från deras föräldrar, som fick veta att deras barn skulle få ett bra liv som slavar i Arabien; dessa fördes sedan i karavan till Tajura, Raheita och Eid i Eritrea och Zeila i Brittiska Somaliland, där de köptes av arabiska handelsmän, som förde dem över havet om natten till Jeddah.^[5]

Det förekom också att personer lurades med. Ibland kunde föräldrar anförtro sina barn till pilgrimer som lovade att ta med sin barnen på pilgrimsfärd, men som sedan sålde barnen vid ankomsten; andra gången kunde en man gifta sig med kvinnor och sedan ta med sig dem på pilgrimsfärd till Mecka, där de såldes på marknaden, varpå familjen meddelades att de hade dött under resan.^[4]

Illegala slavhandlare kidnappade personer i kolonierna i Afrikas horn som fördes i karavaner till kusterna och sedan skeppades via snabbgående dhow-båtar till Jiddah, där myndigheterna tog upp tull från slavhandlarna: på 1920-talet gick trafiken ofta till italienska kusten vid Massawa och därifrån förbi Farasan-öarna till Jeddah. Denna handel skapade tryck på de franska, brittiska och italienska kolonialmyndigheterna att ingripa, och deras marina styrkor patrullerade kusterna, men ingripandena försvårades av svårigheterna att samarbeta. År 1924 rapporterade den brittiska konsuln i Jeddah, R.W.Bullard, att så många unga kvinnor såldes på marknaden att priset hade sjunkit från 70-65£ per huvud till 30-35£.^[6]

Sommaren 1924 sände britterna fyra jagare för att förstärka kustbevakningen på röda havet just för att förhindra slavhandeln, vilket främst var en propagandahandling för att tysta kritiken från Anti-Slavery Society. Konsul Bullard inbjöd (förgäves) den franska och italienska konsuln att protestera hos kung Hussain, som förnekade att han tog upp skatt genom tull från slavhandlarna: en skandal upptäcktes då indiska anställda upptäcktes ha köpt slavar, som de fick order att frige.^[6] Brittiska konsulatet, liksom även i mindre grad det franska, italienska och nederländska, utövade alla sin rätt att frige de slavar som tog sin tillflykt till deras konsulat. Detta gällde ofta medborgare från kolonialmakternas egna kolonier, som förts till Arabien utan att förstå att de skulle säljas vid framkomsten. Konsulaten möttes ofta med vrede av lokalbefolkningen och yttre samarbetsvilja från myndigheterna, men de hjälpsökande slavarna riskerade att försvinna mellan den tid som gick mellan det möte då de sökte hjälp och den tidpunkt då de kunde få hjälp att smugglas ombord på en båt.^[3] Denna handel uppmärksammades av NF och bidrog till 1926 års slaverikonvention. 1926 och 1927 frigavs fyrtio slavar efter ingripande av brittiska konsulatet.^[7]

Funktion

Riket hade en stor mängd slavar, eftersom fria lönearbetare var sällsynta: år 1930 uppskattas 10 procent av Meckas befolkning ha bestått av slavar. De flesta var sysselsatta som hushållsarbetare, bland dem slavkonkubiner och eunucker till haremen, men slavar var sysselsatta i snart sagt alla yrken, som hantverkare, sjömän, pärldykare, fiskare, hedar och kamelförare. Slavar sågs som en god investering och var omtyckta som arbetare då de saknade lojalitetsband till andra klaner i klansamhället, och män såg det ofta som billigare att köpa konkubiner än gifta sig: bland de kvinnor som betingade högst pris som konkubiner var kristna kinesiskor för $500, medan etiopiskor kostade 100$.^[4] Om en slavkvinna fick barn med sin ägare blev hon liksom barnen enligt lag fria (umm walad) liksom om han gifte sig med henne, vilket innebar att slavbefolkningen inte reproducerade sig och det ständigt fanns behov av nya slavar. Britterna hade en tendens att uppfatta slaveriet som milt därför att så få slavar bad brittiska konsulatet om hjälp att bli fria.^[4]

Kung Ibn Saud inledde efter 1932 förhandlingar med britterna för att dessa skulle ge upp sin konsulära rätt att frige slavar som tog sin tillflykt till deras konsulat, men britterna vägrade: kungliga slavar undantogs dock från asylrätten. En slav som sökte asyl vid brittiska konsulatet förhördes, varpå myndigheterna kontaktades för att säkerställa att denna inte hade begått någon form av brott: slavens ägare fick sedan tala med slaven i närvaro av konsuln, och om möjligt komma överens om en frigivning. Kunde en sådan inte uppnås, ansökte konsuln om sju dagar hos myndigheterna om tillstånd för slaven att få avresa, vilket ofta gavs.

Av de 81 slavar som konsulatet hjälpte att återfå friheten 1928-1931, sändes 46 till Sudan, 25 till Massawa i Etiopien, och 10 bosatte sig lokalt: de allra flesta slavar härstammade från Afrika men hade kommit till Arabien som barn och kunde i flera fall inte längre tala ett annat språk än arabiska.^[7] Det faktum att de flesta var barn då de förslavats och inte visste var de kom ifrån eller kunde tala annat än arabiska gjorde att de fick svårt att försörja sig efter hemkomsten, vilket innebar att myndigheterna i Etiopien, Sudan och Eritrea under 1930-talet blev allt mer ovilliga att ta emot dem.

Britterna använde Brysselfördraget för att stödja sin rätt att undersöka alla båtar på röda havet och runt arabiska halvön, men Ibn Saud ansåg sig inte vara skyldig att lyda detta fördrag, och britterna vågade sällan dra saken till sin spets, vilket innebar att patrulleringen mot slavhandeln i praktiken var ineffektiv.

Saudiarabien fick från 1930-talet och framåt en allt större del av sina slavar via Persiska viken och Gulfstaterna. 1936 förbjöd Saudiarabien importen av slavar om dessa inte redan var slavar innan de anlände till landet. Denna lag var dock en ren pappersprodukt och praktiserades inte. 1940 rapporterades att en stor del av slavarna som skeppades över persiska gulfen var från Baluchistan, och hade sålt sig och sina barn själva för att undslippa svälten i hemlandet.^[8] Baluchiska flickor skeppades 1943 via Gulfstaterna till Mecka där de såldes som konkubiner för 350-450$, sedan vita flickor inte längre gick att få tag på.^[9]

Avskaffande

Efter andra världskriget hamnade Saudiarabien under ett växande internationellt tryck från FN att förbjuda slaveri och slavhandel. FN förklarade slaveri som ett brott mot de mänskliga rättigheterna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948. Anti-Slavery Society påpekade att det fanns en miljon slavar i Arabvärlden och krävde en kommitté i FN, sedan denna 1948 hade förbjudit slaveri.^[10]

Anti-Slavery Society verkade för avskaffandet av slaveriet genom FN från FN:s grundande efter kriget, men deras arbete blockerades av Storbritannien och USA. Britterna ville inte fästa uppmärksamheten på saudiskt slaveri eftersom detta kunde dra uppmärksamheten vidare mot det faktum att deras egna allierade i Förenade Arabemiraten fortfarande utövade slaveri; och USA ville inte störa sina relationer med Saudiarabien, som var en viktig samarbetspartner mot Sovjet.^[11] President Eisenhower ogillade dessutom FN som maktspelare över huvud taget, då han ansåg att det underminerade USA:s presidentmakt.^[11]

När president Kennedy valdes till president i USA 1960 förändrades USA:s hållning i frågan. Kennedy stödde FN, vilket gav Anti-Slavery Society och dess kampanj mot slaveri mer kraft; han förespråkade en liberal världsordning, som inte gick att förena med att USA var samarbetspartner med en stat som utövade slaveri; och han önskade allierade USA med de nyligen självständiga före detta kolonierna i Afrika mot Sovjet, vilket var svårt när han var samarbetspartner med ett land som drev slavhandel med dessa länders medborgare.^[11] Därför pressade president Kennedy Saudiarabien att avskaffa slaveriet genom den amerikansk-saudiska samarbetet.

Slaveriet förbjöds officiellt genom kungligt dekret 1962. De forna slavarna fortsatte oftast att arbeta hos sina forna slavägare och deras tillvaro ändrades endast rent formellt. Afrosaudierna utgör ättlingar till de före detta slavarna. Efter slaveriets avskaffandes anställdes fattiga migrantarbetare för samma typer av arbeten enligt Kafala-systemet, som har kritiserats för att vara en modern form av slaveri.

• 
  Jubail, 1935. Pärlindustrin i regionen dominerades av afrikanska slavarbetare.
• 
  Jubail, 1935. Pärlindustrin i regionen dominerades av afrikanska slavarbetare.
• 
  Jubail, 1935. Pärlindustrin i regionen dominerades av afrikanska slavarbetare.
• 
  Jubail, 1935. Pärlindustrin i regionen dominerades av afrikanska slavarbetare.

• Slavhandeln på Röda havet

Noter

Allmänna källor

• Miers, Suzanne (2003) (på engelska). Slavery in the Twentieth Century: The Evolution of a Global Problem. Walnut Creek: Altamira Press. https://books.google.se/books?id=zZk9Y-HTQzcC&printsec=frontcover&hl=ca#v=onepage&q&f=false. Läst 3 september 2022 
• Ehud R. Toledano, The Ottoman Slave Trade and Its Suppression: 1840-1890
• William Gervase Clarence-Smith, The Economics of the Indian Ocean Slave Trade
• John Slight, The British Empire and the Hajj: 1865–1956
• C.W.W. Greenidge, Slavery
• Chanfi Ahmed, AfroMecca in History: African Societies, Anti-Black Racism
• Gwyn Campbell, Abolition and Its Aftermath in the Indian Ocean Africa and Asia
• Emancipating “The Unfortunates”: The Anti-slavery Society, the United States, the United Nations, and the Decades-Long Fight to Abolish the Saudi Arabian Slave Trade. DeAntonis, Nicholas J. Fordham University ProQuest Dissertations Publishing,  2021. 28499257.
• Gwyn Campbell Abolition and its Aftermath in Indian Ocean Africa and Asia