Åmmebergs järnväg

Åmmebergs järnväg (ÅJ) var en järnväg mellan Åmmeberg och Zinkgruvan i Hammars socken i Närke. Järnvägens längd var 11 km och spårvidden var 1435 mm. Järnvägen hade ingen anslutning med det övriga järnvägsnätet i Sverige.

Åmmebergs järnväg
Allmänt
PlatsNärke
SträckaÅmmeberg-Zinkgruvan
Organisation
Invigd1863
Nedlagd1975
ÄgareVieille Montagne
Infrastruktur­förvaltareVieille Montagne
Tekniska fakta
Längd10,9 kilometer
Antal spårenkelspår
Spårvidd1435 millimeter (normalspår)
Största lutning22,5 
Minsta kurvradie150
Högsta hastighet20 km/h
Linjekarta
Åmmeberg-Zinkgruvan
km
Transverse waterTransverse water
Vättern
Unused track end startUnused track end start
Åmmebergs hamn
Unknown BSicon "exSTR"Unknown BSicon "exSTR"
Industribana
Unused track end endUnknown BSicon "exDST"
Åmmeberg
Unknown BSicon "exWBRÜCKE1"
Åmmelången
Unknown BSicon "exENDEaq"Unknown BSicon "exABZq+l"Unknown BSicon "exABZg+r"
Knallagruvan
Unused track end endUnknown BSicon "exSTR"
Unknown BSicon "exKDSTe"
ZinkgruvanNygruvan

Historia

Vieille Montagne, ett belgiskt bolag, köpte 1857 gruvorna på hemmanen Isåsens samt Övre och Nedre Knalla i nuvarande Zinkgruvan.[1] Bolaget erhöll tillstånd att bygga järnvägen den 2 februari 1858[2] mellan anrikningsanläggningen i Åmmeberg och Isåsens zinkgruvor och arbetet startade under slutet av 1850-talet[3] Banan öppnade den 1 juni 1863 för enskild trafik[4] och kostade 413 000 riksdaler att bygga och fordon köptes för 130 000 riksdaler.[5]

Järnvägen fick tillstånd för allmän godstrafik den 23 april 1889 under namnet Åmmeberg-Vetterns jernväg.[6] Stickspåret till Knallagruvan fick koncession den 27 januari 1888 och öppnades den 23 april 1889.[7]

De ursprungliga rälerna var av järn med rälsvikten 26,5 kg/m som 1897 helt hade ersatts av stålräls med vikten 31,5 kg/m.[8][9]

Den förädlade produkten från anrikningsverket gick inte via järnväg utan transporterades med båt från hamnen i Åmmeberg till Hisingen i Göteborg via Göta kanal.[10]

Fordon

Lok

Det första ångloket Carlsund tillverkades av Motala Verkstad 1862 inför banans öppnande.[11] Ytterligare ett tanklok köptes 1892 från Nydqvist & Holm AB.[12] Det kallades Åmmeberg och finns bevarat i lokstallet i Åmmeberg. Det första motorloket köptes 1940 från Klöckner-Humboldt-Deutz AG. Under 1930-talet hade lok med 600 mm spårvidd köpts från samma bolag för transporter vid anrikningsverket och i gruvan.[13] Ett bensindrivet lok med lastflak köptes 1955 från John Bergman & Son Mekanisk Verkstad AB i Motala.[14] Det sista loket Z65 köptes 1965 från Kalmar Verkstad.[15]

Malmvagnar

Bolaget hade 30 malmvagnar 1889.[6] Vagnarna var obromsade och en bromsvagn medföljde tåget.[16] I mitten av 1960-talet tillverkade Hilding Carlssons Mekaniska Verkstad sex tvåaxlade malmvagnar med Willison automatkoppel.[17]

Nedläggning

Det nya anrikningsverket i Zinkgruvan som togs i bruk 1977[18] behövde vatten. En vattenledning skulle byggas i banvallen[19] och malmtransporten på järnväg upphörde mellan Zinkgruvan och Åmmeberg den 12 juli 1975.[20] Sträckan revs samma år.[7] Trafiken mellan Knalla och Zinkgruvan upphörde 1970[20] och spåren revs 1973.[7]

Nutid

Efter att det nya anrikningsverket öppnade transporteras den anrikade zinkmalmen till Otterbäcken med lastbil. Otterbäcken hade haft omlastningen mellan fartyg sedan mitten på 1960-talet.[21] I Åmmeberg finns det ett motionsspår på en del av banan.

Källhänvisningar

Vidare läsning

  • Bodstedt, Ivan August (1945). ”Åmmeberg-Zinkgruvans järnväg”. Historik över Sveriges småbanor, bruks-, gruv- m.fl. banor : under tiden 1802-1865. Stockholm. sid. 151-154. Libris 1285504