Användare:Esquilo/Brasiliens armé

Före självständigheten

Även om Brasiliens armé formellt bildades i samband med brasilianska självständighetskriget 1822 har många av de enheter som bildade armén längre historia än så. De första bildades som portugisiska kolonialtrupper för att försvara de kolonier i Sydamerika som Portugal ansåg sig ha rätt till enligt Tordesillasfördraget. Nederländerna och Frankrike hade inte skrivit på Tordesillasfördraget och försökte etablera egna kolonier i Sydamerika. För att hindra det rekryterade Brasiliens generalguvernör Mem de Sá trupper och kunde 1567 anfalla och förstöra den franska kolonin France Antarctique vid Guanabarabukten. Senare samma år grundade hans brorson Estácio de Sá den nya kolonin Rio de Janeiro på samma plats. År 1615 erövrade man också São Luís och kastade därmed ut Frankrike från Sydamerika (Franska Guyana etablerades först efter freden i Breda 1667).

År 1602 utbröt krig mellan Portugal och Nederländerna om Portugals kolonier i Asien. Portugal förlorade Malacka, Ambon och Hormuz och Nederländerna försökte utnyttja sitt övertag genom att också anfalla de portugisiska kolonierna i Amerika. Invasionen började med Nederländernas erövring av Salvador 1624, men staden återerövrades av Portugal året efter. År 1630 var Nederländerna tillbaka och erövrade Olinda och Recife. De brasilianska styrkorna under Matias de Albuquerque kunde från baser längre in i landet utföra gerillaattacker mot holländarna som blev instängda bakom städernas palissader. Flera försök att etablera kolonier i Bahia slogs tillbaka, men 1641 lyckades Nederländerna erövra São Luís vilket gav dem kontroll över nordöstra Brasilien. År 1645 revolterade de nederländska kolonierna i Brasilien (Pernambucanaupproret) och upprorsledaren João Fernandes Vieira erkände portugisiska kronans överhöghet över området. Det som var kvar av de nederländska styrkorna besegrades i slaget vid Tabocas 1645 och slaget vid Guararapes 1648. Årsdagen av det senare slaget högtidlighålls fortfarande som brasilianska arméns elddop.

Under 1700-talet utmanades Portugals överhöghet över Brasilien inte längre av andra länder. Brasilianska arméns huvuduppgift blev i stället att upprätthålla kronans kontroll över området genom att slå ner slavuppror och separatism. Upptäckten av guld i det som idag är Minas Gerais ledde krig mellan de båda kolonistgrupperna Bandeirantes (från São Paulo) och Emboabas (från Rio de Janeiro). Emboabas segrade och det ledde till att delstaten Rio de Janeiro bröts ut ur São Paulo. Kronan tog direkt kontroll över guldfyndigheterna och delade ut inmutningsrätter, huvudsakligen till emboabas. Bandeirantes flyttade längre västerut där de hittade nya guldfyndigheter i Goiás och Mato Grosso.

Napoleonkrigen och självständighetskriget

Under Napoleonkrigen vägrade Portugal att gå med i kontinentalblockaden vilket gjorde att Napoleon invaderade den iberiska halvön. Därför flydde drottning Maria, hennes son prinsregent Johan och hela den portugisiska statsledningen till Rio de Janeiro. Efter att Napoleon besegrats 1815 förväntades att kungamakten skulle återföras till Portugal, men Johan VI stannade i Rio även efter att hans sedan länge sjuka mor drottning Maria avled i mars 1816, vilket i praktiken gjorde Portugal till en Brasiliansk koloni i stället för tvärt om. I stället inledde han ett fälttåg för att erövra Banda Oriental (området öster om Uruguayfloden) från Spanien samtidigt som han hade ett uppror i nordöst att hantera. Revolutionen i Portugal 1820 tvingade till sist kung Johan VI att återvända till Portugal.

Efter kungens avresa splittrades Brasilien mellan de som ville att Brasilien skulle återgå till att vara en Portugisisk koloni och de som villa bevara det självstyre Brasilien haft under föreningen. Separatisterna bildade miliser och när kungatrogna trupper i januari 1822 försökte avväpna dessa utbröt strider. Portugal skickade förstärkningar, men den brasilianska armén växte fortare genom tvångsinskrivningar av både fria innevånare och frigivna slavar. De portugisiska trupperna belägrades i de större städerna där deras situation snabbt blev ohållbar. Det var bara i nordöstra Brasilien som portugisiska armén hade framgångar, framför allt slaget vid Jenipapo. I september 1822 utropade Johan VI:s son Peter I sig till kejsare av Brasilien och därmed också Brasiliens status som självständig nation. Trots sin oförmåga att behålla greppet om Brasilien vägrade Portugal att erkänna Brasiliens självständighet med hänvisning till Wientraktatet. Det var först efter medling och påtryckning från Storbritannien som ett fredsavtal tecknades i Rio i november 1825. I avtalet erkände Portugal Brasiliens självständighet mot att Brasilien betalade två miljoner pund i krigsskadestånd, vilket var möjligt tack vare ett lån från Storbritannien.

Kejsardömet

Självständigheten och fred med Portugal innebar dock inte att allt var frid och fröjd. Brasiliens första konstitution som antogs 1824 vållade mycket missnöje i norra Brasilien eftersom så mycket av makten koncentrerades till São Paulo och Rio. Republikaner i Pernambuco utropade självständighet för Ekvatorkonfederationen, en tänkt konfederation av alla delstater i norra Brasilien, men bara Pernambuco och Ceará och delar av Paraíba stödde upproret. En arméavdelning under brigadgeneral Francisco de Lima e Silva pressade tillbaka upprorsstyrkorna till Recife där amiral Thomas Cochrane belägrade staden från havet. Den 12 september anföll armén staden där huvuddelen av rebellstyrkorna tillfångatogs.

I söder underblåste Argentina ett uppror i den brasilianska delstaten Cisplatina som 1825 utropade sig som en delstat i Río de la Platas förenade provinser. För att hindra Brasilien från att återigen invadera området gick argentinska trupper under Carlos María de Alvear in i Brasilien för att störa styrkeuppbyggnaden och hota försörjningslinjerna. Det var först 1827 som brasilianska styrkor kunde göra en framstöt mot Buenos Aires, men de stoppades i slaget vid Ituzaingó den 20 februari. Dödläget på land och brasilianska flottans blockad av Buenos Aires gjorde båda parter motiverade att söka en fredlig lösning på konflikten. Genom Fördraget i Montevideo blev Cisplatina varken brasilianskt eller argentinskt utan den självständiga staten Uruguay.

När Peter I 1831 abdikerade för att återvända till Portugal överlät han tronen till sin bara femårige son Peter II (Dom Pedro). Förmyndarregeringen skar ner på armén eftersom de var rädda att den skulle stödja Peter I om han återvände. I stället inrättades milisen Guarda Nacional som stod under kontroll av delstaternas guvernörer. Det gjorde att regeringen fick svårt att hålla det stora landet under kontroll och flera uppror bröt ut under 1830-talet, bland annat Farrapos i söder, Cabanagem och Balaiada i norr och Sabinada i öster. När Peter II tog över makten 1840 svängde han politiken i en mer liberal riktning och hans löften om att avskaffa slaveriet gjorde att upproren i norr ebbade ut. Farroupilharevolutionen i Rio Grande do Sul däremot fortsatte fram till 1845 och avslutades genom att Peter II erbjöd ett generöst fredsavtal (freden i Poncho Verde) som bland annat gav alla upprorsmakare amnesti.

Under Peter II:s regim utvecklades Brasilien både ekonomiskt och socialt vilket ledde till inrikespolitisk stabilitet, men samtidigt växande rivalitet med framför allt Argentina. För Brasilien var det viktigt att Uruguay förblev självständigt och inte införlivades i Argentina och Brasilien stödde därför regeringssidan (Coloradopartiet) i inbördeskriget i Uruguay. Konflikten eskalerade 1851 till ett fullskaligt krig mellan Argentina och Brasilien (Platakriget). Luís Alves de Lima hade fått i uppdrag av Peter II att återuppbygga Brasiliens armé och i september 1851 kunde han gå in i Uruguay med en styrka på 16 200 vältränade soldater. På bara en dryg månad hade de tagit kontroll över stora delar av Uruguay och tvingat Manuel Oribes styrkor att kapitulera vid Montevideo. I december 1851 korsade de allierade arméerna Uruguayfloden och ryckte fram mot Buenos Aires. I det avgörande slaget vid Caseros 13 februari 1852 krossades Juan Manuel de Rosas armé och de kombinerade styrkorna från Brasilien, Uruguay och Justo José de Urquizas argentinska trupper kunde tåga in i Buenos Aires.

Efter kriget ledde Uruguays president Bernardo Berro en bräcklig koalition mellan Coloradopartiet och Nationalistpartiet. Venancio Flores tillhörde Coloradopartiet men var motståndare till koalitionen och lyckades 1863 splittra den och få över resten av Coloradopartiet på sin sida. Nationalistpartiet sökte stöd av Paraguays diktator Francisco Solano López vilket ledde till inbördeskrig. Eftersom över 20 % av Uruguays innevånare hade portugisiska som modersmål och såg sig själva som brasilianer ställde Brasiliens regering krav på Berros efterträdare Atanasio Aguirre att skydda den brasilianska minoriteten i landet. När kravet avvisades påbörjade Brasilien en militär intervention i Uruguay (Uruguayanska kriget). Den militära uppladdningen gick till en början trögt, men 1 december 1864 gick Brasiliens ”södra armé” in i Uruguay och marscherade mot Paysandú som belägrades. På nyårsafton stormades staden och armén vände därefter söderut mot Fray Bentos där den förstärktes med ytterligare en brigad från Rio som anlände sjövägen. För att hinna nå ett avgörande innan paraguayanska styrkor anlände delades armén upp. Kavalleriet och artilleriet marscherade mot Montevideo medan infanteriet skeppades till en landstigningsplats strax väster om staden. Medan Montevideo var belägrat röstades Aguirre bort av parlamentet och ersattes av Tomás Villalba som förhandlade fram en vapenvila. Villalba lovade att uppfylla Brasiliens krav och rensade ut anhängare till Nationalistpartiet ur armén och statsförvaltningen.

Paraguays beredvillighet att stötta Nationalistpartiet berodde på att Paraguay såg sig som en garant för de sydamerikanska småstaternas oberoende från Brasilien och Argentina och betraktade Brasiliens intervention i Uruguay som fientlig. Medan de brasilianska styrkorna fortfarande var koncentrerade i söder tog Paraguay initiativet i norr genom att i december 1864 invadera den brasilianska provinsen Mato Grosso (som då även omfattade dagens Mato Grosso do Sul). Brasilien skickade en mindre styrka att återta Coxim och Miranda, men gjorde inga allvarliga försök att återta provinsen som förblev under paraguayansk kontroll under resten av kriget. I tron att man hade fångat Brasiliens uppmärksamhet i norr satte Paraguay i april 1865 in sitt huvudanfall mot Corrientes och Rio Grande do Sul i syfte att tränga fram till Uruguay och ”befria” landet. Den första maj 1865 gick Brasilien, Argentina och Uruguay samman i en allians för tillsammans att slå tillbaka Paraguay, det så kallade trippelallianskriget. Det kom dock att dröja nästan ett år innan alliansen hade hunnit bygga upp tillräcklig styrka för att kunna invadera Paraguay, vilket de gjorde i april 1866. Paraguay försökte slå tillbaka invasionen, men led nederlag i slaget vid Estero Bellaco 2 maj. Slaget vid Tuiuti den 24 maj var det blodigaste slaget i Sydamerikas historia med nästan 7 000 döda och 9 000 sårade på båda sidor och var en svår förlust för Paraguay. Slaget vid Curuzu i september gjorde Paraguays situation desperat och López bjöd in Venancio Flores och Bartolomé Mitre till fredsförhandlingar. Mitre krävde att villkoren i trippelalliansavtalet skulle uppfyllas för att skriva på ett fredsavtal, något som López vägrade. De allierade ryckte allt längre in i Paraguay, men råkade ut för ett svårt nederlag i slaget vid Curupaiti vilket gjorde att offensiven avstannade i nästan ett år. López tog tillfället i akt att förstärka försvaret av Humaitá som han räknade med skulle bli en nyckelpunkt. I juli 1867 hade Luís Alves de Lima taget befälet över de brasilianska styrkorna och han lyckades omringa och isolera fästningen i Humaitá, men det krävdes nästan ett års belägring innan fästningen kapitulerade. I december 1868 gick brasilianska armén över Itororó. Övergången lyckades trots att den paraguayanska armén ordnat ett bakhåll. Slaget vid Avaí och slaget vid Lomas Valentinas senare samma månad blev slutet för Paraguays armé och López flydde huvudstaden Asunción innan den intogs av de allierade styrkorna. En övergångsregering övertog makten i Paraguay och Gaston av Eu fick i uppdrag att jaga upp López som med ett hundratal man gömde sig i bergen norr om Asunción. Kriget slutade officiellt när López sårad och med bara en livvakt i sällskap hittades 1 mars 1870. Han erbjöds att kapitulera, men vägrade, och blev därför dödad.

Revolt och republik

Under 1880-talet var Brasilien världens åttonde rikaste och mest utvecklade land. Kejsaren Pedro II:s hälsa och psyke hade dock börjat vackla och han ägnade allt mindre tid åt politiken vilket gjorde att andra rika och mäktiga män kunde sko sig på kronans bekostnad. De sociala klyftorna ökade. Det i kombination med att Pedro II inte hade någon tronföljare gjorde att republikanismen vann allt mer mark, framför allt bland de som var motståndare till kejsarens strävanden att avskaffa slaveriet. Luís Alves de Lima och andra framstående och kungatrogna militärer hade gått ur tiden och ersatts av yngre mer progressiva officerare. En av dem var Manuel Deodoro da Fonseca som 14 november 1889 genomförde en statskupp, avsatte Pedro II och utropade sig själv dagen efter som Brasiliens förste president. För att få kontroll över landet utfärdade Fonseca undantagstillstånd och utövade en hårdför militärregim. Brasiliens flotta som till stora delar fortfarande var lojala till Pedro II revolterade mot Fonseca 1891 och tvingade honom att avgå. Fonseca efterträddes av sin vicepresident Floriano Peixoto som vägrade att följa konstitutionen och utlysa nyval. Det gjorde rebellflottans brytning med statsmakten total och det blev därmed arméns uppgift att försvara den nyfödda republiken. Samtidigt utbröt federalistrevolutionen i Rio Grande do Sul. Det var en maktkamp mellan den av Pedro II utsedde guvernören Gaspar da Silveira Martins (federalist) och den folkvalde Júlio Prates de Castilhos (republikan). Martins motsatte sig Castilhos egenmäktiga reformation av delstatens konstitution och var den främste förkämpen för att återinföra monarki i Brasilien. Martins fick stöd av Maragatos som var en grupp brasilianare bosatta i Uruguay. Maragatos samlades i Dom Pedrito och ryckte fram norrut. I november 1893 hade man nått så långt som till Lapa (i dagens Paraná) innan de tvingades tillbaka av regeringsstyrkor.

Ett uppror av annat slag ägde rum i Canudos 1895. Antônio Conselheiro hade skapat en växande mysticistisk rörelse i nordöstra Brasilien. Från att ha varit kringvandrande bosatte han och hans anhängare sig på ockuperad mark nära Monte Santo i Bahia. För att driva bort dem sökte borgmästaren i Juazeiro hjälp av armén och utmålade Conselheiros Jagunços som banditer och rojalister. Efter ett första misslyckat försök av nationalgardet att driva bort bosättarna skickade Brasiliens president Prudente de Morais i november 1896 en bataljon från Pará till Bahia. Bataljonen anföll byn 6 januari 1897 men mötte hårt motstånd av mer än 4 000 Jagunços och blev tvugna att dra sig tillbaka efter svåra förluster. En betydligt större styrka under överste Antônio Moreira César gjorde ett nytt försök, men även den slogs tillbaka 6 mars 1897. Upproret i Canudos var nu ett reellt hot mot den nya republikens säkerhet och prestige och krigsministern Carlos Machado de Bittencourt beordrade att en styrka på tre brigader med understöd av tungt artilleri under befäl av general Arthur Oscar de Andrade Guimarães skulle att krossa upproret. Medan styrkan banade sig genom ödemarken mot Canudos avled rebelledaren Conselheiro av dysenteri 22 september 1897. Det slutliga anfallet som påbörjades 2 oktober jämnade bosättningen med marken. Mellan 15 000 och 25 000 rebeller dödades eller avrättades vilket gjorde upproret till det blodigaste inbördeskriget i Brasiliens historia.

Runt sekelskiftet var Brasiliens armé även involverad i Acrekriget som var en gränskonflikt med Bolivia. Provinsen Acre tillhörde Bolivia, men var länge en ödemark utan större ekonomiskt värde. I slutet av 1800-talet koloniserades området av latexodlare. Latexen fraktades på Acrefloden till Manaus vilket gjorde att det blev Brasilien drog vinning av exploateringen. För att stoppa det upprättade Bolivia i januari 1899 en tullstation i det som idag är Porto Acre. De i huvudsak brasilianska latexodlarna gjorde uppror, drev ut de bolivianska myndigheterna och utropade republiken Acre. I juni skickade Amazonas guvernör i hemlighet en styrka under ledning av Luis Gálvez till Porto Acre dit den anlände 14 juli. Syftet var att försöka införliva republiken Acre i Amazonas, men Brasiliens regering var ännu inte beredda att bryta mot fördraget i Ayacucho och skickade i mars 1900 en flotteskader till Porto Acre och upplöste republiken Acre. För att hålla regionen under kontroll valde Bolivia att i juni 1901 leasa ut hela området till "Bolivian Syndicate" i New Jersey. Syndikatet skulle med hjälp av internationella investerare och legosoldater skulle hålla provinsen under kontroll, något som starkt kritiserades av både Brasilien och Peru. Latexodlarna anlitade också legosoldater under befäl av José Plácido de Castro. Castro som var veteran från federalistrevolutionen och lyckades med gerillakrigföring ta kontroll över stora delar av Ace. Den 24 januari 1903 utropades republiken Acre på nytt, den här gången med stöd av Brasiliens nye president Francisco de Paula Rodrigues Alves. Genom skicklig diplomati av Brasiliens utrikesminister José Maria da Silva undertecknades en vapenvila 21 mars. Konflikten avslutades genom fördraget i Petrópolis i november där Acre tillföll Brasilien mot en betalning på två miljoner pund. Brasilien förband sig också att bygga en järnväg mellan Porto Velho och Guajará-Mirim för att knyta samman Mamoré- och Madeirafloderna. (Järnvägen kom sedemera att kallas för djävulens järnväg på grund av det stora antalet dödsfall under byggandet.)

Contestadokriget var ett uppror som bröt ut i delstaterna Santa Catarina och Paraná i oktober 1912. Brazil Railway Company hade på statens uppdrag byggt en järnväg mellan São Paulo och Santa Maria och fick som betalning äganderätt till en bred landremsa på båda sidor om järnvägen. De innevånare som bodde på remsan accepterade till en början arrangemanget mot att de anställdes för att bygga järnvägen, men när järnvägen var klar stod de utan vare sig land eller arbete, något som vållade stor förbittring. President Hermes da Fonseca skickade trupper för att driva bort de bosättare (Contestados) som ockuperade den mark som nu tillhörde järnvägsbolaget. Bosättarna som i god tid fick veta att trupper var på väg valde att flytta sig till Paraná. I Paraná möttes de av polisstyrkor som försökte tvinga tillbaka dem till Santa Catarina. Contestados svarade med att anfalla polisen, som togs med överraskning, och kunde erövra stora mängder vapen och ammunition. Senfärdighet av regeringen att ingripa gjorde att rebellerna kunde utöka sin kontroll till större områden, men i september 1914 var rebellerna omringade i ett område runt Santa Maria. General Setembrino de Carvalho lovade amnesti till de rebeller som kapitulerade, men efter att rebelledaren Deodato Manuel Ramos avrättat ett antal rebeller som ville ge sig var det inte många som vågade. I april 1915 anföll armén Santa Maria som jämnades med marken. Ramos lyckades fly men infångades i augusti 1916 och dömdes till 30 års fängelse.

Första världskriget och brasilianska revolutionen

När första världskriget bröt ut 1914 förhöll sig Brasilien neutralt, men upprepade sänkningar av brasilianska fartyg av centralmakternas ubåtar gjorde att Brasilien 26 oktober 1917 förklarade krig mot centralmakterna. I början av 1918 antogs ”Calogerasplanen” vilken innebar att Brasilien skulle mobilisera en expeditionsstyrka som skulle sättas in på västfronten. Armén växte till 54 000 man varav en fjärdedel var tänkt att skickas till Europa, men bara en handfull officerare och underofficerare hann anlända till Frankrike innann kriget slutade i augusti 1918.

Brasiliens ekonomi fick ett uppsving under kriget och tiden därefter. Orsakerna var satsningar på försvarsindustrin under kriget, krigsskadestånd från Tyskland samt en våg av välutbildade invandrare från Europa efter kriget. Industri- och banksektorn stod för en stor del av uppsvinget, men de hade inte alls samma politiska inflytande som Café com leite-eliten (”kaffe med mjölk” syftar på kaffeodlarna i São Paulo och mjölkbönderna i Minas Gerais). Nya politiska idéer som socialism och fackföreningar gjorde sitt intåg och hotade den gamla ordningen. Tydligast var skiljelinjen inom officerskåren där unga officerare som tagit till sig lärdomarna från världskrigets skyttegravskrig ansåg sig vara bättre utbildade än de äldre officerarna som ofta fått sin position genom kontakter och som fortfarande höll fast vid den taktik som var rådande innan kriget. Det första upproret i det som kom att kallas löjtnanternas revolt inträffade 5 juli 1922 när officerarna på Copacabanafortet i Rio de Janeiro stängde fortet och öppnade eld mot flera regeringsbyggnader i staden. Huvuddelen av manskapet kunde lämna fortet tidigt på morgonen den 6:e varefter slagskeppet Minas Geraes började beskjuta fortet. Officerarna lämnade fortet senare på dagen och marscherade mot Catetepalatset. På vägen blev det stoppade av regeringstrogna trupper som öppnade eld och dödade arton av dem. De övriga sex arresterades. En andra betydligt större revolt bröt ut två år senare i São Paulo 5 juli 1924. Revolten möttes med artillerield och flygbombning. Efter tre veckor hade en tredjedel av rebellerna stupat och de kvarvarande ungefär 3 000 soldaterna lämnade staden och tog sig med tåg till Foz do Iguaçu i Paraná. Därifrån fortsatte de till fots och lyckades genom att hålla sig i rörelse undgå konfrontation med resten av armén till februari 1927 då anlände de till Bolivia där de sökte asyl. De hade då tillryggalagt 25 000 km till fots.

Café com leite-politiken byggde på samförstånd inom den styrande eliten, men den tog slut i januari 1929 då Washington Luís försökte få Júlio Prestes vald som sin efterträdare i stället för Antonio Carlos. Både Luís och Prestes tillhörde café-fraktionen vilket tolkades av leite-fraktionen som ett försök att koncentrera makten till São Paulo på bekostnad av Minas Gerais. Leite-fraktionen gick därför i opposition och bildade i september 1929 ”Liberala alliansen” (Aliança Liberal) tillsammans med den borgerliga medelklassen. Deras presidentkandidat blev Getúlio Vargas. I mars 1930 vann Prestes presidentvalet med 1 091 709 röster mot Vargas 742 794. Liberala alliansen vägrade att godta valresultatet. Den utlösande gnistan var när Vargas vicepresidentkandidat João Pessoa mördades i Recife 26 juli 1930. Vargas reste till Rio Grande do Sul, där han hade starkast stöd, och började förbereda ett maktövertagande med våld. Även i Paraná, Paraíba och Minas Gerais samlades styrkor lojala mot Vargas. Den 10 oktober återvände Vargas till Rio de Janeiro tillsammans med sina revolutionära styrkor. Både Vargas och den fortfarande sittande presidenten Luís hade samlat avsevärda styrkor vid Itararé, men sammandrabbningen uteblev eftersom Luís avlägsnades från presidentposten av en militärjunta ledd av João de Deus Mena Barreto. Juntan lämnade över makten till Vargas den 1 november 1930 vilket innebar slutet på första republiken.

Prestes anhängare i São Paulo kunde dock inte acceptera att en president styrde landet utan stöd i konstitutionen. De krävde att Vargas skulle antingen överlåta makten till Prestes eller utlysa nyval. Protesterna övergick i regelrätt uppror efter att fem protesterande studenter skjutits till döds av militären 9 juli 1932. São Paulo hoppades på stöd av flera delstater, men stödet uteblev och revolten nedkämpades av militären 2 oktober 1932. Trots att revolten misslyckades valde Vargas att tillmötesgå vissa av upprorsmännens krav, framför allt instiftandet Brasiliens tredje konstitution som fastslogs av parlamentet 16 juli 1934.

Även om de sista sympatisörerna för första republiken nu var besegrade fanns fler hot mot Vargas regim. Brasiliens kommunistparti (Partido Comunista Brasileiro) hade varit förbjudet sedan 1927, men var trots det den starkaste vänsterorganisationen i Brasilien. I mars 1935 skapade de ”Nationella befrielsealliansen” (Aliança Nacional Libertadora) tillsammans med andra antifascister i syfte att störta Vargas och i stället installera en kommunistisk regim ledd av Luís Carlos Prestes (ej att förväxla med Júlio Prestes ovan). De underblåste revolter i Recife, Natal och Rio i november 1935, men utan brett folkligt stöd kunde revolterna snabbt nerkämpas. Kommunistiska revolter sågs som ett farligt hot både av den liberala borgerligheten och den tidigare eliten och det ledde till att parlamentet gav presidenten större maktbefogenheter. Maktskiftet fullbordades 10 november 1937 när Vargas stängde parlamentet vilket blev början på Estado Novo.

Andra världskriget

När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Brasilien åter igen neutralt. Initialt försökte man upprätthålla handelsförbindelserna med båda sidor, men handel med axelmakterna blev snart praktiskt omöjligt på grund av Storbritanniens blockad. När USA gick med i kriget inledde de också en massiv kampanj för att få med Brasilien på de allierades sida. De hotade bland annat med att annars ockupera nordöstra Brasilien. Brasilien anslöt sig till Atlantdeklarationen och den 28 januari 1942 tillkännagav Brasilien att neutraliteten var över. En officiell krigsförklaring dröjde dock till 22 augusti. Samtidigt började man även mobilisera armén i syfte att skicka en expeditionskår till Europa. Planen var att inom ett år skicka 100 000 soldater, men i verkligheten uppgick styrkan till 25 700 man. I juli 1944 anlände de första enheterna i Brasilianska expeditionsstyrkan till Italien och i augusti sattes de in i strid i Serchiodalen i Toscana. I februari 1945 intog expeditionsstyrkan Montese och i april lyckades de omringa och tillfångata 13 000 soldater vid Fornovo di Taro. Totalt stupade 454 brasilianska soldater i Italien. De begravdes på en krigskyrkogård i Pistoia, men flyttades 1960 till ett mausoleum i Rio de Janeiro.

Kalla kriget och statskuppen

Under kriget hade relationerna med USA stärkts och som en av segermakterna var man även med och grundade Förenta nationerna. Avsättningen av Getúlio Vargas och inrättandet av den andra republiken hösten 1945 bidrog också till bättre internationella relationer. År 1956 fick Juscelino Kubitschek chansen att ytterligare stärka Brasiliens internationella anseende genom att delta i UNEF. Brasiliens deltagande i UNEF varade i tio år och totalt 6 399 soldater kom att tjänstgöra i Suez.^[1]

När Jânio Quadros avgick i augusti 1961 uppstod en kris när parlamentet inte lät vicepresidenten João Goulart ta hans plats. Krisen löstes genom införandet av ett parlamentaristiskt system med en premiärminister. Goulart utlovade långtgående sociala reformer vilket både av militären och av USA tolkades som en vänstervridning av politiken och ett steg mot socialism. Den utlösande faktorn till statskuppen var när Goulart avskedade marinministern Sílvio Mota och benådade de sjömän som dömts för myteri efter att ha demonstrerat för Goularts reformer i Rio de Janeiro. Kuppen som inleddes på morgonen 31 mars 1964 med att trupper från 4:e militärregionen började rycka fram från Juiz de Fora mot Rio de Janeiro. Dagen efter slöt fler militärförband upp och Goulart flög till Brasília för att med parlamentets stöd avstyra kuppen. Han lyckades inte få parlamentets stöd och blev tvungen att fly till Porto Alegre där 3:e armédivisionen fortfarande var lojal mot honom.

Infanteri

Brasilien har tre brigader lätt infanteri (Infantaria Leve). 12:e lätta infanteribrigaden är ett flygburet specialförband som kan sättas in över hela landet och även utomlands med kort varsel. 4:e lätta infanteribrigaden är baserad i Juiz de Fora på brasilianska höglandet och är specialiserad på krigföring i bergsmiljö. 11:e lätta infanteribrigaden i Campinas är specialiserad på strid i urban miljö och har vid ett flertal tillfällen assisterat Brasiliens polis i brottsbekämpning. Ett annat specialförband är fallskärmsinfanteribrigaden (Brigada de Infantaria Paraquedista) i Rio de Janeiro. I Corumbá i västra Brasilien finns gränsinfanteribrigaden (Brigada de Infantaria de Fronteira) som är specialiserad på krigföring i våtmarksmiljö och har till uppgift att försvara gränsen mot Paraguay och Bolivia i Pantanal. I militärkommando norr och militärkommando Amazonas finns sex brigader djungelinfanteri (Infantaria de Selva) som är specialiserade på strid i tät skogsterräng och även på att upprätthålla närvaro i sådan terräng under lång tid. De övriga infanteribrigaderna är åtta motoriserade infanteribrigader (Brigada de Infantaria Motorizada). De motoriserade infanteribrigaderna har god operativ rörlighet och utgör en rörlig arméreserv.

Pansartrupper

Pansartrupperna är fördelade på fyra stridsvagnsregementen (Regimento de Carros de Combate) och fyra pansarkavalleriregementen (Regimento de Cavalaria Blindado). Stridsvagnsregementena ingår i de båda pansarbrigaderna (5ª Brigada de Cavalaria Blindada och 6ª Brigada de Infantaria Blindada) medan pansarkavalleriregementena ingår i de fyra mekaniserade kavalleribrigaderna (Brigada de Cavalaria Mecanizada). Pansarbrigaderna och tre av de fyra kavalleribrigaderna är koncentrerade till 3:e och 5:e armédivisionerna i militärkommando syd och ansvarar för att försvara gränsen mot Uruguay och Argentina. 4:e mekaniserade kavalleribrigaden tillhör militärkommando väst, också det gränsande till Uruguay.

Ingenjörstrupper

Ingenjörstrupperna är organiserade i ”ingenjörsgrupper” vars storlek varierar från två till fem bataljoner. I en ingenjörsgrupp ingår ingenjörsbataljoner (Batalhão de Engenharia de Construção) och/eller pionjärbataljoner (Batalhão de Engenharia de Combate). De militärkommandon som inte har ingenjörsgrupper har i stället fristående ingenjörs- eller pionjärbataljoner. Några av brigaderna har också organiska pionjärbataljoner.

Signaltrupper

De flesta brigader har ett sambandskompani som är anpassade efter brigadens uppgift. De mekaniserade brigaderna har mekaniserade sambandskompanier, de luftburna brigaderna har luftburna sambandskompanier etc. Djungelinfanteribrigaderna har sambandsplutoner. Militärkommando syd och militärkommando väst har dessutom varsin sambandsbataljon (3:e respektive 9:e) där den sistnämnda dessutom är specialiserad på elektronisk krigföring.

Artilleri

Artilleriet organiseras i ”fältartillerigrupper” (Grupo de Artilharia de Campanha) och ingår organiskt i brigaderna. Armédivisionerna har ”divisionsartilleri” (Artilharia Divisionária) om två eller tre fältartillerigrupper utöver de ingående brigadernas artilleri. I militärkommando syd finns Artillerikommandot (Comando de Artilharia do Exército) som ytterligare förstärkning.

Luftvärn

Luftvärnstrupperna är organiserade i fem luftvärnsgrupper som samordnas av luftvärnsbrigaden i Guarujá. Luftvärnsgrupperna ansvarar för luftförsvaret på militärkommandonivå medan luftförsvaret på brigadnivå sköts av luftvärnsbatterier knutna till respektive brigad.

Armépolis

Armépolisen (Polícia do Exército), ej att förväxla med ”militärpolisen” (Polícia Militar) som är en paramilitär delstatlig polisstyrka utan koppling till Brasiliens försvarsmakt. Armépolisen fyller samma funktion som militärpolisen gör i de flesta andra länder, dvs upprätthåller ordning och utreder brott inom försvarsmakten. Varje Militärkommando har minst ett armépoliskompani, oftast en eller två armépolisbataljoner.

Arméflyg

Brasiliens arméflyg består av fyra arméflygbataljoner och en underhållsbataljon. 1:a och 2:a arméflygbataljonerna samt underhållsbataljonen ingår i arméflygkommandot i Taubaté i militärkommando sydöst. 4:e arméflygbataljonen i Manaus ingår i militärkommando Amazonas och 3:e arméflygbataljonen i Campo Grande i militärkommando väst. Arméflyget opererar endast transporthelikoptrar. Attackhelikoptrarna tillhör Brasiliens flygvapen och opereras av 1º Esquadrão do 8º Grupo de Aviação.

Trängtrupper

Trängtrupperna är fördelade på logistikbataljoner (Batalhão Logístico), som tillhör brigaderna, samt försörjningsdepåer (Depósito de Suprimento) och underhållsverkstäder (Parque Regional de Manutenção) som tillhör militärregionerna. Dessutom finns två fristående transportbataljoner (Batalhão de Transporte) och två järnvägsbataljoner (Batalhão Ferroviário)

Specialförband

Specialoperationskommandot i Goiânia samordnar alla specialoperationer och lyder direkt under Markstridskommandot. 1:a specialbataljonen (1º Batalhão de Forças Especiais) och 1:a kommandobataljonen (1° Batalhão de Ações de Comandos) har liknande uppgifter, men specialbataljonen är mer inriktad på antiterrorism och greillabekämpning medan kommandobataljonen är ett mer utpräglat fjärrspanings- och sabotageförband. Bataljonerna tillhörde tidigare fallskärmsinfanteribrigaden men överfördes 2003 till det då nybildade specialoperationskommandot. Dessutom har specialoperationskommandot enheter för CBRN-krigföring och psykologisk krigföring. Militärkommando Amazonas har därutöver ett eget specialförband i 3:e specialkompaniet (3ª Companhia de Forças Especiais) i Manaus.

En del förband har särskilt hög beredskap och rörlighet för att ingå i Brasiliens strategiska snabbinsatsstyrkor. Där ingår de tre lätta infanteribrigaderna, fallskärmsinfanteribrigaden, gränsinfanteribrigaden, Specialoperationskommandot, Arméflygkommandot samt 1:a djungelinfanteribrigadens flygburna bataljon.

Brasiliens armé har relativt liten toppstyrning. I stället är ledningen fördelad på de åtta militärkommandona. Varje militärkommando har under sig minst en militärregion som svarar för fredsorganisationen, samt ett antal insatsförband (brigader) och understödsförband (fristående regementen, bataljoner och kompanier). Det finns också fyra armédivisioner. Två av dem (3:e och 5:e) är fullt utbyggda mekaniserade divisioner medan de andra två (1:a och 2:a) utgör en kader för att samla brigader i större stridsgrupper.

Högre kommandon

Arméstaben (Estado-Maior do Exército) – Brasília

Markstridskommandot (Comando de Operações Terrestres) – Brasília

Personalavdelningen (Departamento-Geral do Pessoal) – Brasília

Forsknings- och teknikavdelningen (Departamento de Ciência e Tecnologia do Exército') – Brasília

Logistikkommandot (Comando Logístico) – Brasília

Ingenjörs- och konstruktionsavdelningen (Departamento de Engenharia e Construção) – Brasília

Ekonomi- och finansavdelningen (Secretaria de Economia e Finanças) – Brasília

Militärkommandon

Militärkommando Amazonas (Comando Militar da Amazônia) – Manaus

Militärkommando Norr (Comando Militar do Norte) – Belém

Militärkommando Nordöst (Comando Militar do Nordeste) – Recife

Militärkommando Väst (Comando Militar do Oeste) – Campo Grande

Militärkommando Centralplatån (Comando Militar do Planalto) – Brasília

Militärkommando Öst (Comando Militar do Leste) – Rio de Janeiro

Militärkommando Sydöst (Comando Militar do Sudeste) – São Paulo

Militärkommando Syd (Comando Militar do Sul) – Porto Alegre