Republiken Förenade Nederländerna

Provinser

Republiken Förenade Nederländerna var en lös konfederation av halvt självständiga stater.^[3]

• Hertigdömet Gelderland
• Grevskapet Holland
• Grevskapet Zeeland
• Herradömet Utrecht
• Herradömet Overijssel
• Herradömet Friesland
• Herradömet Groningen
• Grevskapet Drenthe

Territorier

Ett antal territorier (Generaliteitslanden) styrdes direkt av den förenade republiken:

• Staats-Brabant
• Staats-Vlaanderen
• Staats-Limburg
• Staats-Oppergelre
• Westerwolde var formellt ett generalitetsland, men styrdes i praktiken av Groningen.

Kondominium

Staden Maastricht var ett kondominium mellan Förenade Nederländerna och Furstbiskopsdömet Liège.

I Spanska Nederländerna startade ett uppror lett av Vilhelm I av Oranien, som ledde till spansk-nederländska kriget, där provinserna vann sin självständighet. Med unionen i Utrecht bildades en republik som kom att bestå fram till franska revolutionen, då landet 1795 ockuperades av franska trupper med hjälp av lokalbefolkning. Dessa grundade den bataviska republiken, som var en del av den första franska republiken.

Förenade Nederländerna hade formellt religionsfrihet, men katolicismen förbjöds i flera provinser, och den reformerta kyrkan blev snart statsreligion.

Det fanns ingen permanent centralregering i Förenade Nederländerna, utan centralmakten utövades av generalstaterna vilken bestod av delegater från provinsständerna. Politiken i Förenade Nederländerna dominerades dels av ståthållaren vilken i krig var överbefälhavare, dels av grevskapet Holland vilken stod för 60 % av alla republikens inkomster. Holland i sin tur dominerades av rivaliteten mellan Amsterdam och Rotterdam. Varje provins fastställde sina egna skatter och skatteuppbörd. Det fainns ingen enhetlig lagstiftning över hela republiken, inga gemensamma domstolar eller högsta domstolar. Republiken hade inte heller någon enhetlig valuta.^[3][4]

Den förenade republiken

Generalstaterna

Republikens lagstiftande och verkställande makt var förenad i generalstaterna (generalständerna) vilken bestod av representanter för alla provinser utom Drenthe. Varje provins hade en röst även om den representerades av flera delegater. Delegaterna utnämndes av provinsständerna i respektive provins. Innan beslut fattades konsulterade delegaterna ofta sina ständer för att få direktiv om hur de skulle ställa sig i de frågor som kom upp. Generalstaterna sammanträdde 16-28 dagar varje månad i Binnenhof i Haag. Ordförandeskapet roterade mellan provinserna. Generalstaterna ansvarade för utrikespolitiken, förklarade krig, slöt fred, ansvarade för armén och flottan samt fastställde tullavgifternas storlek. I inrikes angelägenheter var provinserna suveräna.

Statsrådet

Statsrådet (Raad van State) administrerade armén, fästningarna och generalitetslanden. Det bestod av 12 ledamöter. Till 1593 ingick även två engelska ledamöter; till 1625 en, den engelska ambassadören. Efter 1625 bestod det av Ståthållaren som generalkapten, Holland hade tre statsråd (av vilka ett var den holländske rådspensionären), Zeeland och Utrecht hade två var och Friesland, Overijssel och Groningen en var. Statsrådets makt var begränsat; den verkliga makten låg hos generalstaterna och rådspensionären. Under statsrådet lydde Hoge Krijgsraad, det höga krigsrådet vilket var en permanent sittande krigsrätt.

Generalitetsräknekammaren

Generalitetsräknekammaren var översta revisionsorgan för republikens och provinsernas inkomster och utgifter.

Amiralitetsrådet

Amiralitetsrådet hade ansvar för flottorna. Det bestod av prinens av Oranien som ärftlig generalamiral, en amirallöjtnant vilken var den verklige sjömilitäre överbefälhavaren till sjöss, och den holländske rådspensionären vilken utövade ett större inflytande över flottorna än över armén, särskilt när generalamiralsämbetet var obesatt.

Provinserna

De åtta provinserna styrdes av sina ständer. I ständerna möttes representanter för städerna, ridderskapet och landsbygdsdistrikten i olika kombinationer, som varierade mellan de olika provinserna. Endast i Utrecht var kyrkan representerad och då med mindre inflytande än de övriga stånden. Ständerna hade både lagstiftande och verkställande makt. I i vissa provinser fanns det dock särskilda regeringar som ansvarade för den verkställande makten; i Gelderland fanns det tre regeringar, ett för vart och ett av statens geografiska tredjedelar.

Gelderland

Ständerna i Gelderland bestod av delegater från nio städer och från ridderskapet, varje delegation med en röst. För vart och ett av Gelderlands tre kvarter fanns som regering ett deputationskollegium (College van Gedeputeerde Staten) med tre ledamöter från ridderskapet och tre från städerna. Som beredande organ för ständerna fungerade ett särskilt utskott, Landskapstavlan (Landschapstafel). Gelderland var det enda land där hovrätten (Hof van Gelderland) hade ett politiskt inflytande; då det fanns flera regeringar representerade hovrätten suveräniteten när ständerna inte möttes.

Holland

De holländska ständerna bestod av delegater från det holländska ridderskapet och 18 städer. Riddarståndet och varje stad hade vardera en röst. Rådspensionären var ständernas talman. Varje stad ansvarade för en del av ständernas budget inklusive de bidrag som gick till republikens budget. Amsterdam stod för närmare hälften av de holländska ständernas budget. Det innebar att republikens budget till 25 % ensamt finansierades av denna stad. Den verkställande makten utövades av två ständerutskott, Gecommitteerde Raden, ett för Nordholland och ett för Sydholland, vilka förberedde de ärenden som behandlades i ständerna.

Zeeland

De zeeländska ständerna bestod av delegater från sex städer. Prinsen av Oranien utsåg rådmännen i tre av dessa och kontrollerade därför också deras delegationer till ständerna. Han var själv också förste (och ende) adelsman i provinsen och var som sådan ett stånd med en röst. Han förfogade sålunda över fyra av sju röster i de zeeländska ständerna. Ett Gecommitteerde Rad fungerade som beredande och verkställande organ (regering).

Utrecht

I Utrechts ständer utgjorde staden Utrecht med fyra omländer ett stånd, de sekulariserade kapitlen vid Utrechts fem huvudkyrkor ett och ridderskapet ett. Det kyrkliga ståndets röst var av mindre värde. Ett deputationskollegium (College van Gedeputeerde Staten) fattade de dagliga regeringsbesluten.

Overijsell

Overijsells ständer bestod av delegater från tre städer och ridderskapet, varje delegation med en röst. Ett deputationskollegium (College van Gedeputeerde Staten) utövade regeringsmakten.

Friesland

Friesland bestod av tre landsbygdskvarter med sammanlagt 30 fögderier (baillage); varje fögderi valde två representanter till ständerna. Unikt nog valdes dessa med allmän manlig rösträtt. Städerna bildade ett fjärde kvarter som sände två representanter från varje stad. Varje kvarter hade en röst i ständerna. Ett deputationskollegium (College van Gedeputeerde Staten) utövade regeringsmakten medan ett särskilt utskott, Mindretalet (Mindergetal), beredde de ärenden som ständerna behandlade. Mindretalet torde ha fått sitt namn av att det bestod av färre ledamöter än själva ständerförsamlingen.^[5]

Groningen

Groningen var en stadsrepublik baserad på staden Groningen, som utövade den lagstiftande och verkställande makten. Deputationskollegiet (College van Gedeputeerde Staten) bestod av tre ledamöter från staden och ett från vart och ett av omlandets tre kvarter.

Drenthe

Ständerna i Drenthe bestod av representanter för ridderskapet och den jordägande allmogen. Provinsen saknade representationsrätt i generalstaterna.

Ståthållaren

Ståthållarämbetet var ett arv från Burgund och Spanska Nederländerna. Under republiken valdes ståthållarna formellt av varje provins. Ämbetet blev dock i praktiken ärftligt i huset Oranien (med kvinnlig arvsrätt 1747). Som förste ädling hade prinsen säte i Zeelands ständer, därutöver kunde ståthållaren i de olika provinserna utnämna lägre ämbetsmän, godkänna valet av städernas rådmän och utse borgmästare bland de kandidater som städerna fört fram. Därigenom kunde prinsen skaffa sig ett lokalt politiskt stöd som även kom att representeras i provinsständerna. Överbefälet över republikens armé utövades av en generalkapten formellt vald av generalstaterna, men i praktiken ett ärftligt ämbete som tillkom prinsarna av Oranien och som kom att vara förenat med ståthållarämbetet. Mellan 1650 och 1672 var det bara Friesland och Groningen som hade ståthållare. Mellan 1742 och 1747 saknade Holland, Zeeland och Utrecht ståthållare. En av de mest kända ståthållarna var Wilhelm Henrik av Oranien, sedermera kung av England och Skottland.

Rådspensionären

Hollands politiska inflytande över republiken fick sitt mest tydliga uttryck genom den holländske rådspensionärens starka politiska ställning. Rådspensionären (Raadspensionaris) var grevskapet Hollands ledande ämbetsmän och högste juriskonsult, talman i de holländska landsständerna, ledamot av statsrådet och ledare för den holländska delegationen i generalstaterna. Från början utsågs rådspensionären av det holländska ridderskapet, men senare av staden Dordrecht, Hollands äldsta (men inte största och viktigaste) stad. Ämbetet kom i praktiken att utvecklas till ett regeringschefsämbete för hela den nederländska republiken. Rådspensionären stod ofta i motsatsförhållande till ståthållaren. Några av de mest kända rådspensionärerna var Johan van Oldenbarnevelt och Johan de Witt.

Politiska fraktioner före 1747

Politiken i Republiken dominerades av motsättningen mellan två politiska falanger, de ständersinnade (staatsgezinde) och de prinssinnade (prinsgezinde). De förra kallade sig "Den sanna friheten" och formerade sig kring den holländske rådspensionären. Dess kärna var några tusen "regenter" eller rådmän från de holländska köpstädernas slutna oligarkier. De senare formerade sig kring prinsarna av Oranien; av sina motståndare fick de namnet het grauw (pöbeln.) ^[6]

Politiska fraktioner från 1747

Efter prinsen av Oraniens återkomst som ståthållare 1747 formerade sig oppositionen mot honom i det patriotiska partiet, då fler och fler av de ständersinnade började stödja prinsen. Efter den franska invasionen av Nederländerna 1795 grundade patrioterna med hjälp av den franska arméns bajonetter den Bataviska republiken som en fransk satellitstat.

Fraktion	Huvudidé	Konstitutionella idéer	Socioekonomisk förankring	Flagga
Patrioter	Republikanism	Religionsfrihet Avskaffande av ärftliga ämbeten	Medelklass Borgerlig överklass Adel
Orangister	Monarki	Bevarande av existerande konstitutionella strukturer	Adel Lägre klasserna

Förenade Nederländernas armé eller Ständerarmén (Staatse leger) var en legoknektsarmé, som i effektivet och storlek kunde mäta sig med stormakternas under hela 1600-talet.

• Se även: Danska trupper i nederländsk tjänst under det spanska tronföljdskriget

Den nederländska örlogsflottan, Staatse Vloot, var under sextonhundratalet Europas mest framgångsrika örlogsflotta. Det var också under denna period en av Europas största örlogsflottor.^[7]

Under självständigheten upplevde Nederländerna stark tillväxt, och blev ett centrum för handel, kultur och vetenskap. Landets koloniala expansion ägde framförallt rum genom Nederländska Ostindiska Kompaniet och Nederländska Västindiska Kompaniet.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Dutch Republic, 1 juni 2015.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från nederländskspråkiga Wikipedia, Republiek der Zeven Verenigde Nederlanden, 23 juni 2015.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Politics and government of the Netherlands (1581–1795), 25 maj 2015.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Dutch States Army, 13 november 2014.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från nederländskspråkiga Wikipedia, Gewestelijk bestuur van de Republiek der Zeven Verenigde Nederlanden, 7 november 2014.

Noter

• Israël, J.I. The Dutch Republic: Its Rise, Greatness, and Fall 1477-1806 Oxford: Clarendon Press, 1995
• Reynolds, Clark G. Navies in History. Annapolis: Naval Institute Press, 1998
• Schama, Simon The Embarrassment of Riches: An Interpretation of Dutch Culture in the Golden Age. New York: Random House USA, 1988