Användare:Xkcd3/Dresden-klass kryssare

1898 års sjöfartslag godkände byggandet av trettio nya lätta kryssare; programmet inleddes med Gazelle-klassen, som utvecklades till Bremen- och Königsberg-klasserna, vilka båda fick successiva förbättringar under byggnadstiden. De två fartygen i Dresden-klassen beställdes i byggprogrammet 1905-1906. Deras konstruktion utgjorde en stegvis förbättring jämfört med den tidigare Königsberg-klassen. De hade samma huvudbatteri med 10,5 cm kanoner på ett något större deplacement med en extra panna för framdrivningssystemet för att öka motoreffekten. I likhet med Königsbergs var ett av fartygen - Dresden - utrustat med en ångturbinmotor för att jämföra dess prestanda med den traditionella trippelexpansionsmotorn i ett i övrigt identiskt systerfartyg. Alla efterföljande konstruktioner av tyska kryssare använde sig av turbinframdrivningssystem.^[1][2][3]

Generella egenskaper och maskineri

De två kryssarna i Dresden-klassen var 117,90 meter långa vid vattenlinjen och 118,30 meter långa totalt. De hade en bredd på 13,50 meter och ett djupgående på 5,53 meter. De hade en volym på 3 664 ton när de var konstruerade och upp till 4 268 ton vid full last. Deras skrov var konstruerade med tvärgående och längsgående stålramar. Skroven innehöll tretton vattentäta skott och hade en dubbelbotten som sträckte sig över 47 procent av kölens längd.^[4]

Fartygen var väldigt sjövärdiga, men de kunde rulla upp till tjugo grader. De också led av en lätt lovgirighet. Trots detta vände fartygen snävt och var mycket manövrerbara. I en tight sväng sjönk deras hastighet upp till 35 procent. De hade en tvärgående metacentrisk höjd på 0,59 meter. Dresden och Emden hade en besättning på 18 officerare och 343 värnpliktiga. De medförde ett antal mindre båtar, bland annat en piketbåt, en pråm, en kutter och fyra jollar.^[4]

Dresdens framdrivningssystem bestod av två uppsättningar Parsons ångturbiner som var konstruerade för att ge 15 000 axelhästkrafter (11 000 kW). Emden var istället utrustad med två trippelexpansionsmotorer med en effekt på 13 500 angivna hästkrafter (10 100 kW). Båda fartygen hade en toppfart på 24 knop (44 km/h). I båda fartygen drevs motorerna av tolv koleldade vattenrörspannor av marintyp. Båda fartygen transporterade upp till 860 ton kol, även om räckvidderna var något olika på grund av deras olika framdrivningssystem. Dresden kunde färdas 3 600 nautiska mil (6 700 km) vid 14 knop (26 km/h), medan Emden hade en räckvidd på 3 760 nmi (6 960 km) vid 12 knop (22 km/h). Den elektriska kraften levererades av tre turbogeneratorer som gav totalt 125 kilowatt vid 110 volt.^[4]

Bestyckning och pansar

Fartygen var beväpnade med tio 10,5 cm SK L/40-kanoner i enkel fotfäste. Två var placerade sida vid sida framåt på fördäck, sex var placerade mittskepps, tre på vardera sidan och två var placerade sida vid sida akterut. Kanonerna hade en maximal elevering på 30 grader, vilket gjorde att de kunde bekämpa mål på upp till 12 700 meter.^[5] De fick 1 500 patroner, dvs. 150 patroner per kanon. Fartygen var också utrustade med åtta 5,2 cm SK L/55-kanoner med 4 000 patroner. Båda fartygen var också utrustade med ett par 45 cm torpedtuber med fem torpeder nedsänkta i skrovet på bredsidan.^[4]

Fartygen skyddades av ett pansardäck som var upp till 80 mm tjockt mittskepps och 50 mm tjockt lutande pansar på sidorna. Däcket reducerades till 30 mm längre akterut och sedan återigen till 20 mm mot aktern. Besiktingstornet hade 100 mm tjocka sidor och kanonerna skyddades av 50 mm tjocka sköldar.^[4]

Dresden

Dresden tillbringade större delen av sin tjänstgöringstid vid utländska baser. Efter sin sjösättning besökte hon Förenta staterna 1909 som en del av Tysklands delegation till Hudson-Fulton jubileumet.^[7] Hon återvände till nordamerikanska vatten i slutet av 1913, då hon stationerades utanför den mexikanska kusten för att skydda tyska medborgare under den mexikanska revolutionen.^[8] Efter rebellernas seger året därpå evakuerade Dresden den före detta diktatorn Victoriano Huerta till Jamaica, där britterna hade gett honom asyl. Kryssaren var i behov av reparationer och skulle enligt planerna återvända till Tyskland i juli 1914, men utbrottet av första världskriget hindrade detta.^[9] I stället jagade Dresden handelsfartyg i sydamerikanska vatten i Atlanten under krigets första månader innan det flyttades till Stilla havet i september och därefter anslöt sig till Maximilian von Spees östasiatiska skvadron.^[10]

Dresden deltog i två stora strider med östasiatiska skvadronen. Det första, slaget vid Coronel, ägde rum i november och Dresden angrep den brittiska kryssaren HMS Glasgow.^[11] Det andra slaget, slaget vid Falklandsöarna, följde i december, där brittiska slagkryssare utplånade den tyska eskadern; Dresden var det enda fartyg som klarade sig undan.^[11] Hon undvek sina brittiska förföljare i flera månader till, tills hon anlöpte Robinson Crusoe-ön i mars 1915. Hennes motorer var utslitna och hon hade nästan inget kol kvar till sina pannor. Fartygets kapten kontaktade de lokala chilenska myndigheterna för att få sitt fartyg internerat under hela konflikten. Där blev det fångat av brittiska kryssare, däribland dess gamla motståndare Glasgow; britterna bröt mot Chiles neutralitet och öppnade eld mot fartyget.^[12] Tyskarna sänkte Dresden och majoriteten av besättningen flydde för att interneras i Chile under hela kriget.^[9][12] Vraket ligger fortfarande i hamnen och undersöktes första gången 2002.^[9]

Emden

Efter att ha tagits i bruk placerades Emden i den östasiatiska eskadern. År 1913 blev Karl von Müller fartygets befälhavare. Vid krigsutbrottet var Emden det enda större tyska örlogsfartyget i Tsingtao, den viktigaste tyska flottbasen i Asien. Müller började genast attackera handelsfartyg och lyckades erövra ett fartyg, den ryska ångbåten Ryazan. Emden beordrades därefter att möta upp med resten av Spees kryssare. Hon stannade endast några få dagar i den östasiatiska eskadern, eftersom Müller övertalade Spee att avskilja Emden som ett självständigt plundringsfartyg i Indiska oceanen.^[6]

Efter att ha anlänt till Indiska oceanen i september kapade Emden flera brittiska handelsfartyg längs sjövägarna från Indien till Aden. Den 22 september besköt fartyget Madras innan det återupptog jakten på handelsfartyg. Hon kapade ytterligare flera fartyg och gjorde sedan en räd mot hamnen i Penang. Där fångade Emden den ryska skyddade kryssaren Zhemchug i hamnen och förstörde den snabbt. När Emden var på väg bort mötte hon den franska jagaren Mousquet och sänkte den. Emden fortsatte därefter till Kokosöarna, där Müller hade för avsikt att förstöra en radiostation. Den australiensiska kryssaren HMAS Sydney reagerade på brittiska radio signaler som varnade för tyskarnas närvaro. Efter en häftig skottduell orsakade Sydney Emden allvarliga skador och tvingade henne att stranda på North Keeling Island. De flesta av hennes överlevande besättning, inklusive Müller, togs därefter i fångenskap.^[6] The wreck was eventually broken up in situ in the early 1950s by a Japanese salvage company, though parts of the ship remain scattered around the area.^[13]

• Campbell, N. J. M.; Sieche, Erwin (1986). ”Germany”. i Gardiner, Robert; Gray, Randal. Conway's All the World's Fighting Ships, 1906–1921. London: Conway Maritime Press. Sid. 134–189. ISBN 978-0-85177-245-5. 
• Delgado, James P. (2004). Adventures of a Sea Hunter: In Search of Famous Shipwrecks. Vancouver: Douglas & McIntyre. ISBN 1-926685-60-1. 
• Forstmeier, Friedrich (1972). ”SMS Emden, Small Protected Cruiser 1906—1914”. Warship Profile 25. Windsor: Profile Publications. Sid. 1–24. 
• Gröner, Erich (1990). German Warships: 1815–1945. Annapolis: Naval Institute Press. ISBN 978-0-87021-790-6. 
• Halpern, Paul G. (1995). A Naval History of World War I. Annapolis: Naval Institute Press. ISBN 978-1-55750-352-7. 
• Herwig, Holger (1980). "Luxury" Fleet: The Imperial German Navy 1888–1918. Amherst: Humanity Books. ISBN 978-1-57392-286-9. 
• Lenz, Lawrence (2008). Power and Policy: America's First Steps to Superpower, 1889–1922. New York: Algora Pub. ISBN 978-0-87586-665-9. 
• Levine, Edward F.; Panetta, Roger (2009). Hudson–Fulton Celebration of 1909. Charleston: Arcadia Pub. ISBN 978-0-7385-6281-0. 
• Mueller, Michael (2007). Canaris: The Life and Death of Hitler's Spymaster. Annapolis: Naval Institute Press. ISBN 978-1-59114-101-3. 
• Nottelmann, Dirk (2020). ”The Development of the Small Cruiser in the Imperial German Navy”. Warship 2020. Oxford: Osprey. Sid. 102–118. ISBN 978-1-4728-4071-4. 
• Staff, Gary (2011). Battle on the Seven Seas: German Cruiser Battles, 1914–1918. Barnsley: Pen & Sword Maritime. ISBN 978-1-84884-182-6. 
• von Mücke, Hellmuth (2000). The Emden—Ayesha Adventure: German Raiders in the South Seas and Beyond, 1914. Annapolis: Naval Institute Press. ISBN 1-55750-873-9. 

[[Kategori:Kryssarklasser]]