Folkomröstningar i Sverige

Folkomröstning i Sverige regleras i regeringsformen (8 kap. 2 § 5 punkten).

Folkomröstningar i Sverige är i regel rådgivande och politikerna kan fatta beslut som strider mot valresultatet; detta skedde till exempel efter folkomröstningen om högertrafik (väljarna röstade 1955 nej till byte till högertrafik, men detta infördes i alla fall 1967). I en typ av fall är en svensk folkomröstning beslutande: om frågan gäller en grundlagsändring och folkomröstningen hålls i samband med ett riksdagsval, så är ett nej i folkomröstningen bindande.^{[förtydliga]}

Valmyndigheten är den myndighet som ansvarar för planeringen och genomförandet av folkomröstning.

Kommunala och landstingskommunala folkomröstningar regleras i lagen om kommunala folkomröstningar^[1] och i kommunallagen. Om 10 procent av de röstberättigade i en kommun eller landstingskommun vill ha folkomröstning är kommun- eller landstingsfullmäktige skyldiga att ta upp frågan. Det krävs en kvalificerad majoritet av 2/3 av fullmäktiges ledamöter för att stoppa initiativet. Innan 2012 räckte det med 5 % för att väcka frågan, men å andra sidan så räckte det också med 50 % för att stoppa initiativet vilket försvagade möjligheten att driva igenom en folkomröstning mot den aktuella kommunens politiska majoritet.^[2]