Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen

Bildande och ombildningar

G/EFA-gruppen har sina rötter i ”Regnbågsgruppen”, som bildades efter valet 1984. I valet gick de gröna partierna, som hade bildats under 1970-talet i flera europeiska länder, framåt; i Västtyskland erhöll de gröna partierna sju mandat, medan två mandat erhölls i både Belgien och Nederländerna. De gröna ledamöterna var emellertid inte tillräckligt många för att kunna skapa en egen partigrupp. Istället tvingades de att gå samman med ledamöter från andra politiska partier för att skapa den heterogena gruppen ”Regnbågsgruppen”. I praktiken var denna grupp en fortsättning av ”Oberoendes tekniska grupp”, som hade bildats efter valet 1979 av en heterogen blandning av ledamöter.^[1]

I valet 1989 gick de gröna partierna kraftigt framåt. Allra störst stöd erhöll de brittiska gröna med sina 14,9 procent av rösterna. Trots detta fick de inga mandat på grund av det brittiska valsystemet. De gröna ledamöterna i Europaparlamentet var ändå tillräckligt många för att kunna bilda en egen partigrupp, ”Gruppen De gröna i Europaparlamentet”. De övriga ledamöterna stannade kvar i ”Regnbågsgruppen i Europaparlamentet”. Den gröna gruppen införde ett system med medordförande, det vill säga två gruppledare som skulle representera båda könen.^[1]

Valet 1994 innebar både framgångar och motgångar för de gröna partierna. I Tyskland ökade de gröna kraftigt, medan samtliga mandat i Frankrike och Portugal förlorades. Nya ledamöter tillkom från Irland och Luxemburg, men den gröna gruppen minskade trots allt i antal mandat. Samtidigt ombildades ”Regnbågsgruppen i Europaparlamentet” till ”Europeiska radikala alliansen”. Under 1998 och 1999 spelade den gröna gruppen en central roll i vad som skulle sluta med kommissionen Santers avgång.^[1]

Valet 1999 och bildandet av G/EFA-gruppen

I valet 1999 gick de gröna partierna åter framåt och nådde sitt dittills bästa valresultat med 38 ledamöter av Europaparlamentet. Efter valet ombildades ”Europeiska radikala alliansen” och ”Gruppen De gröna i Europaparlamentet” till en enda partigrupp, ”Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen”. Under 2002 valdes Daniel Cohn-Bendit och Monica Frassoni till gruppledare, vilket stärkte gruppens pro-europeiska inriktning ytterligare. Båda två hade blivit invalda för partier i andra medlemsstater än där de var medborgare, vilket var symboliskt viktigt för gruppens transnationella idégrund. Den 21 februari 2004 bildades Europeiska gröna partiet (EGP) för att förbereda genomförandet av en gemensam valrörelse i valet 2004. I valet vann de gröna 34 mandat medan gruppen i sin helhet vann 42 mandat. Detta innebar en tillbakagång för gruppen och de gröna partierna misslyckades med att erhålla mandat i någon av de tio nya medlemsstater som hade anslutit sig den 1 maj 2004.^[1]

Valet 2009 och ”En New Green Deal för Europa”

Rebecca Harms och Daniel Cohn-Bendit var gruppledare för G/EFA-gruppen 2009–2014.

I mars 2009 antog Europeiska gröna partiet ett politiskt program, ”En New Green Deal för Europa”, inför valet 2009. I valrörelsen drev partiet en kampanj mot ett omval av kommissionsordförande José Manuel Barroso (EPP).^[1]

Framgångarna för de gröna partierna ledde till 46 mandat och tillsammans med Europeiska fria alliansen fick partigruppen totalt 55 mandat. De gröna partierna misslyckades dock igen med att vinna mandat i någon av de medlemsstater som hade anslutit sig till unionen under 2004 och 2007.^[1] G/EFA-gruppen var den enda av de fyra största partigrupperna som ökade i antal mandat men förblev den fjärde största partigruppen i Europaparlamentet.^[2]

Efter valet valdes Daniel Cohn-Bendit och Rebecca Harms till gruppledare.^[1] Trots gruppens framgångar misslyckades den med att förhindra omvalet av Barroso som kommissionsordförande. I likhet med kommissionen Barroso I återfanns inga gröna politiker i kommissionen Barroso II.

Valen 2014 och 2019

Efter valet 2014 valdes Philippe Lamberts till ny gruppledare efter Cohn-Bendit tillsammans med Rebecca Harms.^[3] Gruppen motsatte sig tillsättandet av kommissionen Juncker under 2014. I december 2016 ersattes Rebecca Harms av Ska Keller.^[4] I valet 2019 ökade gruppen kraftigt i stöd och vann 74 mandat. Både Ska Keller och Philippe Lamberts valdes om som gruppledare för ytterligare en period efter valet 2019.^[5] Ska Keller meddelade sin avgång som gruppledare den 14 september 2022.^[6][7] Hon ersattes av Terry Reintke.^[8]

G/EFA-gruppen för samman gröna och regionalistiska ledamöter av Europaparlamentet. Gruppens huvudmål är att bygga ett samhälle som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter och miljörättvisa, öka friheten inom arbetsvärlden, fördjupa demokratin genom ökad decentralisering och direktdemokrati samt bygga en europeisk union mellan fria folk baserat på subsidiaritetsprincipen och solidaritet.^[1] Gruppen är associerad med både Europeiska gröna partiet (EGP) och Europeiska fria alliansen (EFA).

Val	Historisk mandatfördelning	Nuvarande mandatfördelning
1979	11 av 410	Ledamöter tillhörande partigruppen
1984	20 av 434
1989	43 av 518
1994	42 av 567
1999	47 av 626
2004	42 av 732
2009	55 av 736
2014	50 av 751
2019	74 av 751

G/EFA-gruppen består av 72 ledamöter från 18 medlemsstater. De flesta av ledamöterna kommer från Väst- och Centraleuropa; stödet är betydligt lägre i Östeuropa. Gruppen är den fjärde största i Europaparlamentet.^[9] Ledamöter från en och samma medlemsstat bildar en nationell delegation.

Gruppens ledamöter utser ett presidium bestående av nio ledamöter; två gruppledare och sju vice gruppledare. G/EFA-gruppen har två gruppledare eftersom gruppen anser att detta garanterar en balans mellan båda könen. Gruppens stadgar föreskriver att minst hälften av gruppledarna och de vice gruppledarna ska vara kvinnor.

Den första vice gruppledaren tillhör alltid Europeiska fria alliansen. I presidiet ingår även gruppens generalsekreterare och vice generalsekreterare. Gruppens vice talmän i Europaparlamentet deltar också i presidiets arbete.

Inom gruppen utses även samordnare för de olika utskotten i parlamentet. Varje samordnare ansvarar för att samordna gruppens arbete i utskottet.

Parlamentsledamöter

Medlemsstat	Nationellt parti		Europeiskt parti	Mandat
Belgien	Ecolo		EGP	1
Belgien	Grön		EGP	2
Danmark	Socialistisk Folkeparti		EGP	2
Finland	Gröna förbundet		EGP	3
Frankrike	Alliance écologiste indépendante		–	1
Frankrike	Europe Écologie		EGP	10
Frankrike	Régions et peuples solidaires		EFA	1
Grekland	Partilös ledamot		–	1
Irland	Comhaontas Glas		EGP	2
Italien	Partilösa ledamöter		–	3
Litauen	Lietuvos valstiečių liaudininkų sąjunga		–	2
Luxemburg	Déi Gréng		EGP	1
Nederländerna	Grön vänster		EGP	3
Polen	Partilös ledamot		–	1
Portugal	Pessoas-Animais-Natureza		–	1
Rumänien	Partilös ledamot		–	1
Spanien	Bloque Nacionalista Galego		EFA	1
Spanien	Esquerra Republicana de Catalunya		EFA	2
Sverige	Miljöpartiet		EGP	3
Tjeckien	Piratpartiet		–	3
Tyskland	Allians 90/De gröna		EGP	21
Tyskland	Die Partei		–	1
Tyskland	Ekologiskt-demokratiska partiet		–	1
Tyskland	Piratpartiet		–	1
Tyskland	Volt Europa		–	1
Österrike	De gröna		EGP	3

• Europeiska fria alliansen
• Europeiska gröna partiet
• Partigrupper i Europaparlamentet

• De gröna/EFA-gruppens officiella webbplats

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.