Partilös
Partilös, oberoende eller obunden är den person som innehar ett mandat i en direktvald politisk församling, men inte tillhör något politiskt parti. Beteckningen politisk vilde används särskilt om personer som lämnar det parti de valts in för men behåller sin plats i den valda församlingen. En person som har valts i ett indirekt val och exempelvis utsetts till minister i en regering utan att själv tillhöra ett parti, brukar oftare betecknas som opolitisk.
Oberoende kandidater förekommer relativt ofta i länder med majoritetsval i enmansvalkretsar.
Finland
I Finland är det möjligt att ställa upp i politiska val genom valmannaföreningar. Ett visst antal underskrifter (olika i olika val) behövs för att ställa upp en kandidat, men valmannaföreningen har ingen organisation utöver ansvarspersonen och har ingen funktion utöver att ställa upp kandidaten och eventuellt bilda gemensamma listor (valförbund mellan sådana kandidater). Därmed kan man bli vald helt oberoende av partierna.
Det är inte heller helt ovanligt att partier ställer upp partilösa kandidater, det vill säga kandidater som inte hör till partiet men antas ha partiet tillräckligt närstående värderingar.[källa behövs]
Sverige
Riksdagen använder beskrivningen "utan partibeteckning".[1]
Eftersom man i Sverige endast kan bli invald på en partilista, förekommer politiska vildar numera endast som personer som under en mandatperiod har lämnat det parti eller den nomineringsgrupp som uppställt personen ifråga i det val där denne vann sitt mandat. Politiska vildar får beteckningen (-). Ett känt exempel på en politisk vilde är Gudrun Schyman som lämnade Vänsterpartiet, men behöll sin plats i riksdagen.
Den som inte tillhör något parti och som i indirekt val utnämns till ett politiskt uppdrag, till exempel statsråd eller nämndledamot, brukar inte kallas politisk vilde utan opolitisk.
I vissa situationer har politiska vildar haft platser inom Sveriges riksdags utskott, eller i kommunala nämnder, trots att de inte tillhört ett politiskt parti. Orsaken brukar vara att de vid ett val har tillhört ett politiskt parti, men sedan lämnat det samtidigt som de behållit sin plats. Det finns inget formellt hinder mot ett sådant agerande, eftersom mandatet är personligt.
Historik
Uttrycket vilde eller politisk vilde har använts i Sverige sedan 1895. Att ordet dök upp just detta år hänger troligen samman med att det var då som det mäktiga lantmannapartiet återförenades och det liberala folkpartiet bildades. Det behövdes då en term för politiker i andra kammaren som stod helt utanför partiväsendet.
Vildar var allra vanligast innan det proportionella valsystemet infördes 1911, eftersom man kunde komma in i riksdagen utan ett parti. Fram till 1930-talet kunde ledamöter protokollföra sig i riksdagen som vildar, eller med en specifikation såsom socialistisk vilde, vänstervilde eller högervilde, och då blev det ledamotens officiella beteckning. I dag tillåter riksdagsprotokollen bara invalda partier och beteckningen (-).
Det hände också tidigare att personer av formella skäl fick beteckna sig som vildar trots att de hade en mycket tydlig partitillhörighet. Ett exempel är Frisinnade landsföreningens ordförande Sixten von Friesen, som vid invalet i första kammaren tvingades beteckna sig som vänstervilde därför att Liberala samlingspartiet hade för få förstakammarledamöter för att bilda en egen partigrupp där.
Mot slutet av valperioden 2014–2018 fanns 8 politiska vildar i riksdagen, vilket är det högsta antalet i svensk historia. 7 av dessa var invalda som sverigedemokrater, som sedan hade lämnat sitt parti.[2]
Politiska vildar i Sverige
Några kända exempel på politiska vildar i Sveriges riksdag, med partier de tillhört och åren som vildar:[3][4][5]
Politiska vildar förekommer även på kommunal nivå. Efter den turbulens som uppstod 2022 kring ABF:s fritidsgårdar i Botkyrka som ledde till att Ebba Östlin tvingades lämna posten som kommunstyrelsens ordförande, lämnade nio socialdemokrater partiet i Botkyrka i augusti 2023 med hänvisning till en dysfunktionell lokal partiorganisation präglad av vänskapskorruption.[33]
USA
I USA sitter för närvarande[när?] inga oberoende (eng. independent) i representanthuset men däremot i senaten; Joseph Lieberman lämnade demokraterna 2006 efter förlust i primärvalet och blev istället invald för Connecticut for Lieberman. Samma dag invaldes den oberoende kongressledamoten Bernie Sanders för Vermont (Sanders deltar i demokraternas primärval och var således Vermontdemokraternas kandidat till senaten 2006). Han efterträdde Jim Jeffords, som efter senatsvalet 2000 lämnat republikanerna och blivit partilös senator. År 2012 valdes Angus King till USA:s senat som en oberoende från Maine.
Eftersom politiken i USA domineras av två partier, kallas ibland kandidater som tillhör något tredje parti för "oberoende"; jämför Third party officeholders in the United States på engelska Wikipedia.