Kanslipresident

I samband med att det karolinska enväldet infördes 1680 avskaffades rikskanslerämbetet och som chef för Kanslikollegiet utnämndes istället en kanslipresident. Denne var under det karolinska enväldet och frihetstiden ledamot av det svenska riksrådet (regeringen). Som chef för det viktigaste ämbetsverket intog kanslipresidenten en ledande ställning inom riksrådet och var närmast att betrakta som en regeringschef. Kanslipresidenten hade även ett särskilt ansvar för utrikespolitiken.

Efter Gustav III:s statskupp 1772 minskade ämbetets betydelse under kungens alltmer auktoritära styre. 1786–1790 fanns periodvis två kanslipresidenter och därefter och fram till 1792 var ämbetet obesatt. I samband med mordet på Gustav III 1792 utnämndes Evert Vilhelm Taube till kanslipresident, men han avgick och ersattes samma år av Fredrik Sparre som innehade det återuppväckta ämbetet Rikskansler. 1801 avvecklades kanslikollegium, vars uppgifter till stor del togs över av Kunglig Majestäts kansli, som leddes av Fredrik von Ehrenheim som 1801–1809 innehade titeln kanslipresident. Den sista kanslipresidenten, som utnämndes 1809 och samma år istället blev den förste utrikesstatsministern, var Lars von Engeström.

• En av rikets herrar

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Kanslipresident, 7 april 1910.

• Nationalencyklopedin
• Svenska högre ämbetsmän från 1634 av Sten Lewenhaupt, P.A. Norstedts Förlag Stockholm 1961.