Sveriges utrikesminister
Sveriges utrikesminister, formellt Statsråd och chef för Utrikesdepartementet, är departementschef för Utrikesdepartementet och myndighetschef för utrikesrepresentationen. Vederbörande är dessutom det statsråd som i Sveriges regering ansvarar för Sveriges relationer till utlandet samt till mellanstatliga och andra internationella organisationer.
| Statsråd och chef för Utrikesdepartementet | |
 | |
| Titel | Excellens (1876–1974, ännu i internationella sammanhang) Herr statsråd (1975-) |
|---|---|
| Residens | Utrikesministerhotellet (1790–1962, därefter inget officiellt residens) |
| Säte | Arvfurstens palats i Stockholm |
| Utses av | Sveriges statsminister |
| Mandatperiod | Ingen begränsning, utan efter statsministerns bestämmande |
| Förste innehavare | Lars von Engeström (utrikesstatsminister från 1809) Carl Fredrik Hochschild (utrikesminister från 1880)[1] |
| Inrättat | 9 juni 1809 (Statsminister för utrikes ärendena) 20 mars 1876 (Minister för utrikes ärendena)[1] 1 januari 1975 (Statsråd och chef för Utrikesdepartement) |
| Webbplats | regeringen.se |
Utrikesministern är inte bara departementschef, utan är även chef för hela utrikesförvaltningen och det är dit svenska diplomater och ambassadörer i utlandet rapporterar. Som myndighetschef omfattas inte utrikesministern av det generella förbudet mot ministerstyre, och är den enda av de svenska ministrarna som har denna ställning[förtydliga].
Historik
År 1791 inrättade Gustav III Konungens kabinett för den utrikes brevväxlingen som var en föregångare till Utrikesdepartementet och hade en kabinettssekreterare som chef.[2] Som en följd av 1809 års regeringsform inrättades ett svenskt statsråd (regering) vars två förnämsta medlemmar var justitiestatsministern och utrikesstatsministern. Utrikesstatsministern formella titel var statsminister för utrikes ärendena och han var chef för kabinettet för den utrikes brevväxlingen. Hovkanslern var utrikesstatsministerns biträdare från 1819 till 1840 då hovkanslerämbetet avskaffades.[3] Lars von Engeström var den förste som innehade ämbetet utrikesstatsminister och är också den som innehaft det under längst tid (15 år). I samband med departementalreformen 1840 bytte kabinettet namn till Utrikesdepartementet.[4] Utrikesstatsministern fortsatte som chef och departementets högsta tjänsteman var kabinettssekreteraren. När ett särskilt statsministerämbete infördes 1876 fick utrikesstatsministern titeln minister för utrikes ärendena, i dagligt tal utrikesminister. Utrikesministern högre status markerades dock genom att denne var den enda vid sidan av statsministern och riksmarskalken som tilltalades ”Ers excellens”.[5] Detta privilegium togs bort i samband med 1974 års regeringsform, då också den formella titeln ändrades till statsråd och chef för utrikesdepartementet.
| ” | §34 Statsministern och Ministern för utrikes ärendena innehafve rikets högsta värdighet, och Statsråden den närmaste derintill. Ledamot af Statsrådet må icke tillika annat embete utöfva, ej heller några inkomster deraf uppbära. Justitieråd må ej tillika annat embete innehafva eller utöfva. | „ |
| – §34, 1809 års regeringsform i 1876 års lydelse[6] | ||
Den sista utrikesstatministern, Oscar Björnstjerna (1872–1880), tilläts behålla sin statsministertitel fram till sin avgång 1880.[7] Således var Björnstjernas efterträdare, Carl Fredrik Hochschild (1880–1885), Sveriges första utrikesminister. Posten som utrikesminister var länge vikt för personer av adlig börd och den förste som frångick från denna oskrivna regel var Knut Wallenberg (1914–1917). Den första liberala utrikesministern var Albert Ehrensvärd d.y. (1911–1914), den första socialdemokratiska var Erik Palmstierna (1920) och den första kvinnliga utrikesministern var centerpartisten Karin Söder (1976–1978). Östen Undén har innehaft ämbetet under längst tid (18 år och 313 dagar, uppdelat på perioderna 1924–1926 och 1945–1962). Följande utrikesministrar har även varit statsminister: Gustaf Åkerhielm (utrikesminister 1889), Arvid Lindman (1917), Hjalmar Branting (1921–1923), Ernst Trygger (1928–1930), Rickard Sandler (1932–juni 1936 och september 1936–1939) samt Ola Ullsten (1979–1982) och Carl Bildt (2006-2014). En uppmärksammad svensk utrikesminister var Anna Lindh (1998–2003) som mördades i september 2003.
Fram till 1962 hade Sveriges utrikesminister Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg i Stockholm som sin officiella tjänstebostad.
Svensk-norska unionen
Från 1814 till 1876 var utrikesstatsministern och därefter fram till 1905 Ministern för utrikes ärendena den som ansvarade för den svensk-norska unionens utrikes relationer. Utrikesministern var medlem av det svenska statsrådet och i det norska statsrådet fanns ej någon motsvarande post. Vid behandling av frågor som gällde bägge rikena hölls i enlighet vad som stadgades i Riksakten dock sammansatt statsråd, med närvaro av Norges statsminister i Stockholm. Först efter unionsupplösningen 1905 inrättades ett norskt utrikesdepartement med en norsk utrikesminister.
Lista över Sveriges utrikesministrar
Utrikesstatsministrar 1809–1876
Formellt med titeln Statsminister för utrikes ärendena
.png)
.jpg)
.jpg)
_001.jpg)
Utrikesministrar 1876–
Från 20 mars 1876, när statsministerämbetet formellt infördes, skulle titeln ändras till minister för utrikes ärendena (utrikesminister), men enligt en övergångsbestämmelse behöll innevarande utrikesstatsminister Oscar Björnstjerna sin titel till utgången av sin tjänstetid.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Se även
Referenser
Noter
Allmänna källor
- Sveriges statsministrar under 100 år. Redaktörer Mats Bergstrand och Per T Ohlsson, Albert Bonniers bokförlag, Stockholm 2010.