Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2016-03)Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.
När Matt Hamill var åtta månader gammal märkte hans föräldrar att han var döv.[1] När han var fyra år gammal tog hans styvfar, som var brottningstränare på en high school, med honom till en brottningsträning. När man märkte att Hamill hade talang för sporten fick han fortsätta träna med barn i sin egen åldersgrupp.[1] Under sina år i college vann Hamill NCAA:s mästerskap i div 3 vid tre tillfällen (1997, 1998 och 1999). Ett par år senare deltog han vid 2001 års deaflympics och vann där guld i fristil och silver i grekisk-romersk stil.[1]
MMA-karriär
Hamill gick sin första professionella MMA-match i augusti 2005. Därefter blev han uttagen att delta i säsong 3 av UFC:s realityserie The Ultimate Fighter. Hamill tränade under programmet under Tito Ortiz, före detta UFC-mästare i lätt tungvikt. Efter att ha tagit sig till semifinal tvingades dock Hamill dra sig ur tävlingen på grund av skada.[1] Detta till trots blev han erbjuden ett kontrakt med organisationen och han debuterade på The Ultimate Fighter 3 Finale i juni 2006 och besegrade då Jesse Forbes via teknisk knockout. Han vann därefter sina två nästkommande matcher i organisationen innan han bokades in att möta Michael Bisping som vann The Ultimate Fighter 3. Matchen var jämn och Hamill förlorade för första gången i karriären via ett kontroversiellt delat domslut.[2] På grund av det kontroversiella domslutet bokades ett returmöte in till UFC 78 men Hamill tvingades lämna återbud på grund av en knäskada.
I september 2008, på UFC 88, mötte Hamill Rich Franklin, före detta UFC-mästare i mellanvikt. Hamill och Franklin var goda vänner och hade tidigare tränat ihop när Franklin var regerande UFC-mästare.[3] Franklin dominerade matchen och vann när domaren stoppade matchen i den tredje ronden. Förlusten var ett steg bakåt för Hamill men han vann sina två nästkommande matcher och i december 2009 bokades han in att möta obesegrade Jon Jones. Efter att Jones dominerat inledningen av matchen och tagit ner Hamill på marken träffade han Hamill med flera otillåtna armbågsslag. Efter att domaren särat de båda kunde matchen inte återupptas på grund av att Hamill ådragit sig huvudskador och en axelskada. Domaren bedömde att huvudskadorna, som åsamkats genom Jones otillåtna armbågsslag, var orsaken och diskvalificerade Jones och tilldelade Hamill segern.[4] Domslutet var kontroversiellt och Jones överklagade beslutet utan framgång.[5] Hamill uttalade sig efter matchen och sade att "han [Jones] förlorade inte den här matchen och jag vann den inte" angående det kontroversiella domslutet.[6]
Hamill besegrade sedan The Ultimate Fighter-alumnen Keith Jardine och före detta mästaren i tungvikt Tito Ortiz. Segern mot Ortiz blev Hamills femte raka seger. Detta gjorde att hans status i UFC höjdes och han bokades in att möte Quinton Jackson på UFC 130 den 28 maj 2011.[7] Innan matchen var Jackson rankad som världens fjärde bästa lätt tungviktare av Sherdog medan Hamill inte placerade sig på topp 10-listan.[8] Jackson besegrade dock Hamill via ett domarbeslut efter att ha vunnit samtliga tre ronder.
Den 6 augusti 2011 förlorade Hamill mot Alexander Gustafsson på UFC 133. Efter förlusten meddelade Hamill via sin officiella hemsida att han slutar tävla inom MMA.[9]
Matt Hamill
