Max von Sydow

Max von Sydow var son till folklivsforskaren, professor Carl Wilhelm von Sydow och friherrinnan Greta Rappe, som var lärare, och växte upp i Lund.

Teater och Ingmar Bergman

Efter studentexamen vid Katedralskolan i Lund 1947 gick von Sydow på Dramatens elevskola 1948–1951^[5] tillsammans med bland andra Jan-Olof Strandberg, Allan Edwall, Lars Ekborg, Margaretha Krook, Ingrid Thulin, Yvonne Lombard, Jan Malmsjö och Olof Thunberg. Därefter fick han anställning vid stadsteatern i Norrköping-Linköping 1951–1953. Han återvände därefter hem till Skåne och Malmö stadsteater, där Ingmar Bergman under resten av 1950-talet drog stor nytta av hans förmåga, exempelvis i teateruppsättningar som Peer Gynt, Misantropen, Värmlänningarna, Sagan och Faust. De två sistnämnda gästspelade med framgång i Paris och London och 1958 tilldelades han där hedersutmärkelsen Thaliapriset. Åren 1960–1972 återvände han till Dramaten och återkom dit en andra omgång 1988–1994.

I de filmer som följde blev han Bergmans uttolkare av existentiell kamp och grubbel, såsom i Vargtimmen, Nattvardsgästerna, Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Skammen, En passion, Nära livet, Ansiktet och Beröringen. Rollen som korsfararen som spelar schack med döden i Det sjunde inseglet väckte internationell uppmärksamhet och ledde till att han fick rollen som Jesus i Hollywoodfilmen Mannen från Nasaret.

Vidgad spelplan

Rollen som Jesus blev början till en Hollywoodkarriär, där von Sydow sattes i rollfacket religiösa allvarsmän, som i filmerna Hawaii och Exorcisten. Han gjorde en minnesvärd insats som den avskyvärde Kejsar Ming i filmatiseringen av Blixt Gordon (1980). Han medverkade också i exempelvis Conan Barbaren, David Lynchs Dune, Woody Allens Hannah och hennes systrar och James Bond-filmen Never Say Never Again.

Han gjorde sedan mer sällan film på svenska, men spelade de kraftfulla, rakryggade men kanske egenrättfärdiga manliga huvudpersonerna i Jan Troells filmer Utvandrarna (1971), Ingenjör Andrées luftfärd (1982) och Hamsun (1996). Rollen som den onde biskop Vergérus i storfilmen Fanny och Alexander hade Bergman avsatt för von Sydow, men von Sydows agent begärde ett för svenska förhållanden alltför högt gage. Senare har von Sydow sagt att detta var hans yrkeslivs största misstag.^[6] I filmer som Hasse och Tages Äppelkriget och Ägget är löst! medverkade han dock.

Mellan filmrollerna spelade han också teater på Broadway i New York: i rollen som Strindberg i en (mindre framgångsrik) uppsättning av P.O. Enquists Tribadernas natt och 1981 mot Anne Bancroft i pjäsen Duet for One av Tom Kempinski. Han gjorde samma roll i filmatiseringen av pjäsen 1986.

Efter den stora filmrollen som Lassefar i den Oscarsbelönade Pelle Erövraren, som han både Oscarsnominerades för och belönades för av Europeiska filmakademin 1988, blomstrade hans karriär på nytt under 1990-talet. von Sydow återvände till Dramaten 1988 för att bland annat spela Gert bokpräntare i Strindbergs Mäster Olof, Eugene O'Neill i Lars Noréns Och ge oss skuggorna (även gjord för SVT, där han belönades med Prix Italia för bästa skådespelare) och huvudrollen i klassikern Swedenhielms samt fick fler intressanta filmroller.

Han debuterade 1988 även som filmregissör med den danska filmen Vid vägen efter Herman Bangs novell med ett gott kvinnoporträtt av Ghita Nørby. Filmen fick en Guldbagge för bästa film och bästa regi.

I januari 2012 Oscarsnominerades von Sydow för sin rolltolkning i filmatiseringen av Jonathan Safran Foers roman Extremt högt och otroligt nära.^[7]

Max von Sydow var 1951–1979 gift med Christina von Sydow (1926–1998), i unga år skådespelare under namnet Kerstin Olin. Tillsammans fick de sönerna Clas och Henrik, som också medverkade tillsammans med sin far i filmen Hawaii (1966). År 1997 gifte han om sig och var fram till sin död gift med den franska dokumentärfilmaren Catherine Brelet. Han adopterade hennes två vuxna söner från ett tidigare äktenskap.^[8]

Han var vid sin död bosatt i södra Frankrike^[9] och avsade sig sitt svenska medborgarskap när han blev fransk medborgare. Det var inte tillåtet med dubbla medborgarskap före 2001.^[4]

• 1955 – Teaterförbundets Daniel Engdahl-stipendium
• 1955 – Svenska Dagbladets Thaliapris
• 1958 – Kvällspostens Thaliapris
• 1959 – Folket i Bilds filmpris för bästa manliga huvudroll i Ansiktet
• 1968 – Svenska Akademiens teaterpris
• 1969 – Sydsvenska Dagbladets kulturpris
• 1972 – Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium
• 1978 – Medaljen Litteris et Artibus
• 1982 – Skådespelarpriset vid Venedigs filmfestival för Ingenjör Andrées luftfärd
• 1986 – Teaterförbundets guldmedalj för "utomordentlig konstnärlig gärning"
• 1987 – Guldbagge för bästa manliga roll i Pelle Erövraren
• 1988 – Guldbagge för bästa regi (Vid vägen)
• 1996 – Guldbagge för bästa manliga huvudroll i Hamsun
• 2004 – Särskilt hederspris vid Cannesfestivalen
• 2011 – Riddare av Hederslegionen^[16]
• 2012 – Oscarsnominerad för sin roll i Extremt högt och otroligt nära^[7]
• Asteroiden 35087 von Sydow är uppkallad efter honom.^[17]

• Sydow, Max von; Sörenson, Elisabeth (1989). Loppcirkus: Max von Sydow berättar. Stockholm: Bromberg. Libris 7652519. ISBN 91-7608-447-7 

• Östgötateaterns arkiv

Noter

• Wikimedia Commons har media som rör Max von Sydow.
  Bilder & media
• Max von Sydow på Internet Movie Database (engelska)
• Max von Sydow på Svensk Filmdatabas
• Max von Sydow i Libris
• Max von Sydow i Dramatens rollbok
• Max von Sydow, Stiftelsen Ingmar Bergman.