Sancai
Sancai (唐三彩; Táng Sāncǎi, 'Tre färger' ) eller Flerfärgsglasyr[1] eller Tang trippelfärg är ett samlingsnamn för färgglaserad kinesisk keramik från mellersta delen av Tangdynastin (618–907). Sancai-keramiken användes som gravgods för den kejserliga överklassen, och är idag högt värderat och eftertraktat av samlare.[2] Sancai-keramiken avbildar oftast vardagliga motiv såsom människor, djur eller hushållsföremål.
Namnet sancai som betyder 'tre färger' kan framstå som missvisade då minst sex olika färger används på sancai-keramik. Ursprunget till namnet kommer från utgrävningar 1928 där trefärgade artefakter hittades. Därefter har namnet levt kvar även efter att lergods med fler färger hittades.[3]
Historia
Under inledningen av Tangdynastin gjordes stora ansträngningar för att minska kostnaderna för överklassens gravar, och även för att minska risken för gravplundring. I linje med dessa tankegångarna togs sancai-keramik fram under andra halvan av 600-talet avsedda uteslutande som gravgods för den kejserliga familjen och hovets överklass.[2][4][5] Sannolikt var tillverkningen av sancai kontrollerad av hovet.[5] Under drygt hundra år från slutet av 600-talet[3] hade sancai-keramiken sin storhetstid som utsmyckning i Tangdynastins gravar.[2][4] Den fullt utvecklade sancai härrör från och med tiden för kejsarinnan Wu Zetian (r. 690–705) och toppkvalitet producerades därefter under ungefär 75 år.[6] Den äldsta av Tangdynastins sancai-gravgodes härrör från en grav daterad år 663, och den yngsta från 850.[5]
Tangdynastins båda huvudstäder, Chang'an (dagens Xi'an) och Luoyang, hade separate produktionsanläggningar för sancai. Gongyi i Henan producerade sancai för Luoyang och Huangbao i Shaanxi producerade för Chang'an, och de båda anläggningarna producerade med anmärkningsvärt likvärdigt resultat.[7]
Tangdynastins sancai-keramik fick motsvarigheter i efterföljande dynastier såsom Song-sancai, Liao-sancai och även japansk Nara-sancai.[2] Från 1200-talet till mitten av 1400-talet fraktades Sancai-keramiken väster ut längs sidenvägen för ett omfattande användande i Syrien, Cypern och Italien. Sancai blev även populärt i Japan.[4]
Utförande
Vanligen användes de tre färgerna gul, grön och brun,[2] eller mer nyanserat uttryckt; krämfärg/halmvit, grön och bärnstensfärgat.[8][3] Utöver dessa tre grundfärger förekom även varianter av koboltblå, lila, turkos, svart, grå och vit.[2][8][3]
Sancai-keramiken föreställde vanligen vardagliga motiv såsom människor, djur, möbler, fat, vaser, fordon, byggnader eller landskap.[2] De avbildade människorna är vanligen kvinnor, och många av dem tillhör Hufolket.[2] De mest frekvent avbildade djuren är hästar och kameler.[2] Storleken på objekten varierar från någon decimeter till över en meter höga.[2] En del objekt är kopior från original som utförts i ädlare material såsom t.ex. guld, silver eller brons.[3]
Det har även hittats arkitektoniska artefakter i sancai-keramik såsom t.ex. tegelskärvor i Damingpalatset i dagens Xi'an och Shangyangpalatset i Luoyang. De arkitektoniska objekten härrör från tiden efter år 675.[5]
Stilen på sancai-keramik har influens från många kulturer såsom från Indien, Persien, Mesopotamien och Centralasien som kombinerats med den kinesiska formgivningen.[3]
Fynd
I ungefär 30 gravar har sancai-objekt grävts ut, och den största delen har grävts ut väster om dagens Xi'an i Shaanxi, som var en av Tangdynastins huvudstäder. Betydligt färre, men ändå rikligt, med fynd har hittats kring dynastins andra huvudstad Luoyang i Henan.[5] Även utanför Taiyuan i Shanxi har gravfynd av sancai gjorts. Enstaka fynd har också gjorts i Hebei, Jilin, Hunan, Hubei och Peking. Utmärkande fynd har gjorts t.ex. i Zhaolings och Qianlings satellitgravar.[5]
Teknik
Tekniken för att tillverka sancai har sitt ursprung från metoder som utvecklades under Norra Qidynastin (550-557).[3]
Den största skillnaden mellan sancai-keramik och äldre kinesiskt lergods är att sancai görs på vit eldfast sekundärt kaolin från norra Kinas gruvåmråden i Shaanxi, Hebei och Henan.[3] Lergodset har en förhållandevis hög andel bly i frittan.[2]
Glasyren bestod av mineraloxider av koppar (för grönt), järn (för gult och brunt) och kobolt (för blått).[2][4] Efter glaseringen brändes lergodset i ungefär 900 till 950 grader.[2][9] Glasyren är väldigt lättflytande och inte optimal för t.ex. avbildning av ansikten. Därför finns finns det ibland ytor på lergodset som medvetet lämnades oglaserade och i stället målats i efterhand.[8] De oglaserade ytorna målades ibland med pigment av organiska material, och dessa pigment har ofta gått förlorade under åren.[8] Den koppargröna glaseringen är giftig, och sancai-artefakterna skulle kunna vara dödliga om de används som hushållskeramik.[9]
Under sin samtid var inte sancai-keramiken ur ett tekniskt perspektiv betraktade som högstående.[4]
Galleri
En häst i sancai från 600- eller 700-talet.
En kamel i sancai
En sittande dam i sancai från 700-talet.
En prydnadskopp i sancai.
Se även
Referenser
Noter
Tryckta källor
- Wood, Nigel (1999) (på engelska). Chinese Glazes. University of Pennsylvania Press. ISBN 978-0812234763. https://www.amazon.co.uk/Chinese-Glazes-CB-Chemistry-Recreation/dp/0812234766/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1519541217&sr=1-1&keywords=9780812234763
- Gremner / Gremner (2005). Det blåvita guldet från Kina. AntikWest AB. ISBN 91-631-6394-2