Paulus brev är de tretton böcker i Nya Testamentet som tillskrivs apostelnPaulus. Paulus omvändelse till kristendomen skedde enligt Apostlagärningarna under den första förföljelsen som drabbade den judekristna rörelsen efter steningen av Stefanos i Jerusalem omkring år 35 och Paulus var själv före sin omvändelse på vägen till Damaskus drivande i denna förföljelse. En av följderna av förföljelsen blev att tron på Jesus som Guds son även spreds till icke-judar (i Bibeln även kallade "hedningar"), något som några årtionden senare kom att leda till att kristendomen etablerades som en egen religion skild från judendomen. Paulus brev spelade redan när de skrevs en avgörande roll för att identifiera och tydliggöra skillnaderna mellan de båda religionerna.
Den exakta kronologin är något osäker, men Paulus ger själv i ett av sina tidiga brev (Galaterbrevet) vissa ledtrådar som underlättar dateringen av hans missionsresor som brukar dateras till åren 46–63. Den första missionsresan utgick ifrån Antiochia, en stad i nuvarande Turkiet där han enligt kapitel 11 i Apostlagärningarna troligen var verksam redan före kejsar Claudius tid (år 41–54). Hans brev dateras vanligen till åren 50–60, därmed är dessa troligen de äldsta skrifterna i Nya Testamentet.
Den ordningsföljd i vilken breven står i Nya Testamentet går troligen tillbaka på en samling paulusbrev från Rom, där Romarbrevet och de två andra långa breven, Första och Andra Korinthierbreven, stod först. Den ungefärliga kronologiska ordningen mellan de brev som allmänt inom nutida forskning anses vara skrivna av Paulus själv är följande:
Vem som skrivit breven är dock omdiskuterat för en del av Paulusbreven. Praktiskt taget alla nutida forskare räknar med att Romarbrevet, de båda Korinthierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Första Thessalonikerbrevet och Filemonbrevet verkligen skrevs av Paulus själv (eller genom en sekreterare) under hans livstid. När det gäller de övriga breven råder delade meningar inom forskningen. Dessa omtvistade brukar kallas för deuteropaulinska (efterpaulinska). Särskilt pastoralbreven brukar antas vara skrivna av en paulusanhängare någon generation efter apostelns livstid. Detta i enlighet med ganska utbredd praxis i antiken: skrifter som avfattades i en vördad lärares anda, och kanske innehöll material från denne, kunde tillskrivas denne lärare. Å andra sidan hävdar religionshistorikern Bart D. Ehrman att det inte finns några bevis för att det fanns någon utbredd praxis att skriva i någon annans namn under antiken utan att det betraktades som förfalskning.[1] De hade enligt honom samma syn på förfalskningar som vi har nu. Det innebär i så fall att de efterpaulinska breven måste anses som förfalskningar i religionshistorisk mening.
Brown, Raymond E., Fitzmyer, Joseph A. & Murphy, Roland E., red (1996) (på engelska). The New Jerome Biblical Commentary. London: Chapman. ISBN 0-225-66803-3. Läst 15 april 2011
Ziesler, John (1990) (på engelska). Pauline Christianity. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-826459-3. Läst 15 april 2011