Disco

Ursprunget

Den ursprungliga discokulturen växte fram på New Yorks gayklubbar under 1960-talets sista år. Musiken som spelades var soul, funk och latinamerikansk musik.

Stil och storhetstid

I takt med att kulturen växte uppstod även discomusiken som en egen genre. 1975 brukar räknas som det år då discomusiken fick sitt kommersiella genombrott och musiken hade sin kommersiella storhetstid 1976-1979. Den spelades framför allt på dansetablissemang som kallades diskotek, där musiken ackompanjerades av taktblinkande färgade lampor.

Den stora dansfilmen med John Travolta, Saturday Night Fever, kom 1977 och introducerade en lättsmält bild av discokulturen till en masspublik. Filmmusiken, Bee Gees låtar från albumet med samma namn som filmen, briljerade.

Discokulturen innebar ett fokus på dans, där pardansen var viktig men inte nödvändig. En särskild dansstil utvecklades, discodansen. Danspartner hade i discodansen normalt inte kroppskontakt, i stället användes armarna synkroniserat med benen i de vanligaste dansrörelserna.

Klädstilen var inspirerad både av 1970-talets vardagsmode och av glamrocken, med mycket glitter, glans, färgglada skjortor och blusar och männen bar gärna kostymer eller overaller.

Discons snabba popularitetsfall

Under sommaren 1979 skedde flera bakslag för disco som musikstil med den framväxande "Disco Sucks"-rörelsen bland rock-fans och rock-radiostationer i USA.^[7] Det hela kulminerade med evenemanget "Disco Demolition Night" 12 juli 1979 i Chicago där en anti-disco-demonstration urartade i upplopp. Från att under våren ha dominerat de amerikanska topplistorna blev disco som begrepp kommersiellt dött hösten 1979.^[8] Den snabba nedgången i popularitet i USA fick nästan omedelbart återverkningar på de kommersiella framgångarna även på andra marknader.

Discons vidareutveckling till nya genrer

Under 1970-talet växte hiphopen upp som en feströrelse där de rappade till just discomusik-bakgrunder. Den första hip-hoplåten som tog sig in på den amerikanska Billboardlistan var Sugar Hill Gangs Rappers Delight 1979, vilken använde bakgrunden till discolåten Good Times av gruppen Chic.

Under 1980-talet tog discomusiken ny form och blev mer synthbaserad. På klubbar i Chicago växte housemusiken fram, med grunden i soul och disco, men med ett sound som inspirerades av synthesizerbaserad musik från Europa. Några av Chicagos housepionjärer var även med under discons födelse, exempelvis Frankie Knuckles, som var DJ tillsammans med Larry Levan på den inflytelserika New York-klubben The Continental Baths. Samtidigt utvecklades i Europa - framför allt Italien och Nederländerna/Belgien - en elektronisk festmusik med stora influenser från såväl amerikansk som europeisk disco musikstilen Italodisco.

Under senare delen av 1980-talet utvecklades ur den samtida elektroniska popen det så kallade eurosoundet (ibland även kallat just Eurodisco) med artister och grupper som Modern Talking och Fancy. Under 1990-talet utvecklades sedan Eurodance, med artister och grupper som Pandora, E-Type, Gina G och Haddaway. Artister som Kylie Minogue, Samantha Fox, Bananarama, Rick Astley och Lili & Susie framförde under 1980-talet så kallad "kommersiell" pop med influenser av disco.

Under 1990-talet och 2000-talet återgick många housemusiker till 1970-talets disco och samplade klassiska discolåtar i sin musik, till exempel:

• The Bucketheads The Bomb från 1995, som samplade Chicagos version av Streetplayer från 1979, ursprungligen av Rufus & Chaka Khan (1978).
• Gusto Disco's Revenge (1995)
• Armand Van Helden You Don't Know Me från 1999.
• Spiller Groovejet (If This Ain't Love) (2000) som använde samplingar från Carol Williams Love is you (1977).

Denna discobaserade house har även influerat popen, bland annat Alcazar och Kylie Minogue.

Disco i Sverige

Musikrörelsen (proggen) hade initiativet inom musiklivet i Sverige, och discons välproducerade musik med till synes ytliga texter om kärlek i stället för politik stod enligt många för allt som ansågs vara "kommersiellt" och "dåligt". Svenskproducerad disco är bland annat popgruppen Abba, vars låtar Dancing Queen från 1976 samt Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight), Voulez-Vous och Angeleyes alla tre från 1979, är deras mest discobetonade verk. Även Bengt Palmers, Tomas Ledin och Björn Skifs gjorde några mer eller mindre seriösa försök i genren, liksom elektronmusikartisten Ralph Lundsten och hans album Discophrenia från 1978.

Utöver det fanns det enstaka dansband (framför allt Sten & Stanley) som spelade discocovers och en och annan egenproducerad melodi åt discohållet.^[9] Detta var ett mindre framgångsrikt försök av dansbandsgenren att möta konkurrensen från discogenren då det i båda fallen handlade om dansmusik. Discon fick nämligen dansbandsgenren att minska i popularitet^[10], och det var först då discogenren började tappa i popularitet mot slutet av 1980-talet som dansbanden återigen kunde skörda stora framgångar, vilket man kom att göra under den kommande tioårsperioden.

Discons ytligt sett enkla uppbyggnad och stora popularitet lockade en del lycksökare (på samma sätt som rap kom att göra 10 år senare), och det finns ett antal novelty-inspelningar med sportstjärnor liksom dagssländor från Stockholms kändisvärld.

Många av artisterna och grupperna hade tidigare haft annan musik på sin repertoar, men "hakade på" discotrenden under åren då populariteten kulminerade, många för att överge den då populariteten började dala.

Tidiga souldiscolåtar och låtar som influerade discomusiken

Discohits

• Radio Disco – Disco Music Webbradio
• disco music.com – stor discoinformation
• Disco Savvy – kronologisk lista över discolåtar
• Sexy Days of Disco – av Life magazine