Ordovicium

Fanerozoikum
Eon	Era	Period	Miljoner år sedan
Fanero- zoikum	Kenozoikum	Kvartär	2,6–0,0
		Neogen	23–2,6
		Paleogen	66–23
	Mesozoikum	Krita	145–66
		Jura	201–145
		Trias	252–201
	Paleozoikum	Perm	299–252
		Karbon	359–299
		Devon	419–359
		Silur	444–419
		Ordovicium	485–444
		Kambrium	541–485
Protero- zoikum	Neoprotero- zoikum	Ediacara	tidigare
Se även Geologisk tidsskala.

Ordovicium är en geologisk period i den paleozoiska eran. Den började vid kambriums slut 485 miljoner år före nutid och slutade när silur tog vid 444 miljoner år före nutid.

Den senare delen av ordovicium kännetecknas av en stor nedisning på Gondwana, den hirnantiska istiden. Detta ledde till att havsnivån sjönk och livsutrymmet för alla marina organismer minskade. Man tror att denna istid var en av anledningarna till det stora massutdöende som finns registrerat i det fossila arkivet.

Två av sju åldrar (etager) inom ordovicium är uppkallade efter geologiska fyndplatser i Sverige (Flo och Sandby).

Namn och indelning

Ordovicium 485 miljoner – 444 miljoner år före nutid
Period (System)	Epok (Serie)	Ålder (Etage)	Miljoner år sedan
Silur	Llandovery	Rhuddan	senare
Ordovicium	Yngre ordovicium	Hirnant	445–444
		Katy	453–445
		Sandby	458–453
	Mellersta ordovicium	Darriwil	467–458
	Mellersta ordovicium	Daping	470–467
	Äldre ordovicium	Flo	478–470
	Äldre ordovicium	Tremadoc	485–478
Kambrium	Furong	Etage 10	tidigare

Perioden uppkallades efter den britanniska folkstammen ordovicer. Namnet gavs av geologen Charles Lapworth 1879 baserat på lagerföljder från perioden i Wales.

Den Internationella stratigrafiska kommissionen delar in Ordovicium i tre epoker/serier med standardnamn, samt i sju åldrar/etager. Inom engelsk och centraleuropeisk geologi görs traditionellt en regional indelning i sex serier baserat på trilobitsläkten: tremadoc, arenig, llanvirn, llandeilo, caradoc och ashgill (yngst). För geologin i Sverige och Östersjöområdet har en annan regional indelning visat sig mer lämplig, med tre delar: öland, vira och harju (yngst).^[1]

Ordovicium i Sverige

I Sverige finns det bergarter som avsattes under ordovicium främst på Öland, i Skåne, Närke, Västergötland, Östergötland, Dalarna och Jämtland.

Fågelsång

Sverige har bidragit med en bestämning av en gräns mellan mellersta ordovicium och yngre ordovicium. Det är i serien av globala referenspunkter som används inom stratigrafin för att definiera gränsen mellan två olika geologiska åldrar/etager, så kallade GSSP:er. GSSP:en finns i Fågelsång i Sularpsbäckens dalgång utanför Lund. ^[2]. Den är benämnd Sandby efter Södra Sandby^[3] och är daterad 460,9 ± 1,6 miljoner år före nutid. Det är lagret av den tidigaste förekomsten av graptoliten Nemagraptus gracilis som utgör grunden för bestämningen. Denna GSSP blev ratificerad av Internationella stratigrafiska kommissionen 2002.

Hunneberg

I Hunneberg finns bestämningen mellan två åldrar/etager i äldre ordovicium, Flo och Tremadoc^[4]. Denna berör Flo och bestämningspunkten finns i diabasbrottet vid Hunneberg, precis ovanför bädd E och definierar basen av den andra åldern/etagen i den äldre ordoviciska delen. Denna GSSP blev ratificerad av Internationella stratigrafiska kommissionen 2002 ^[5]och är daterad 478,6 ± 1,7 miljoner år före nutid. Det är lagret av den tidigaste förekomsten av graptoliten Tetragraptus approximatus som utgör grunden för bestämningen.

Paleogeografi

Det mesta av jordens landmassa var under ordovicium samlad i superkontinenten Gondwana. Sveriges berggrund ingick dock i kontinenten Baltica, belägen på södra halvklotet.

Djurlivets utveckling

Under ordovicium skedde en fortsatt utveckling av de livsformer som uppstod under kambrium i flera nya arter. Det är i ordoviciska bergarter som man har hittat de första fossilen efter den typ av ryggradsdjur som i devon gav upphov till de första landlevande djuren. Början av denna period var mycket varm vilket fick till följd att havsnivåerna steg stadigt under hela den första halvan av ordovicium. De höjda havsnivåerna skapade därmed ett utökat utrymme för livsmiljöer. Under denna period dominerade trilobiterna. Ordovicium avslutades med en mycket kall period, troligtvis den kallaste under de senaste 600 miljoner åren. Denna kyla fick havsnivåerna att sjunka betydligt och minskade därmed utrymmet för de kustnära livsmiljöerna. Den sjunkande havsnivån och den utrymmesmässiga minskningen av livsmiljöer fick till följd att flera arter dog ut. Utdöendet skedde i två faser med en liten tidsmässig fördröjning emellan; den slog först mot arter som levde i tropiska vatten och därefter mycket hårt mot arter som levde i tempererade miljöer, se Ordovicium–silur-utdöendet.