Ilya Prigogine
Ilya Prigogine (ryska: Илья Романович Пригожин, Ilja Romanovitj Prigozjin), född 25 januari (12 januari enl. g.s.) 1917 i Moskva, Ryssland, död 28 maj 2003 i Bryssel, Belgien, var en belgisk kemist och fysiker. 1977 tilldelades han Nobelpriset i kemi för sin forskning om icke-jämviktstermodynamik, komplexa system och irreversibilitet, särskilt teorin för dissipativa strukturer, det vill säga öppna termodynamiska system.
Ilya Prigogine  | |
 Ilya Prigogine (1977) | |
| Född | 12 januari 1917 (g.s.)[1] eller 25 januari 1917[2] Moskva[3] |
|---|---|
| Död | 28 maj 2003 (86 år) Bryssel |
| Medborgare i | Belgien[4] och Kejsardömet Ryssland |
| Utbildad vid | Université libre de Bruxelles  |
| Sysselsättning | Filosof, kemist, universitetslärare, fysiker, fackboksförfattare |
| Arbetsgivare | University of Texas at Austin Université libre de Bruxelles University of Chicago |
| Utmärkelser | |
| Rumfordmedaljen (1976) Nobelpriset i kemi (1977) Kommendör av Hederslegionen Se lista i artikeln | |
| Redigera Wikidata | |
Biografi
Prigogine föddes i en judisk familj.[5][6][7][8][9][10] Hans far, Roman (Ruvim Abramovich) Prigogine, var kemiingenjör utbildad vid Moskvas tekniska universitet(en)[11] och hans mor, Yulia Vikhman, var pianist. Familjen lämnade Ryssland 1921 eftersom de var kritiska till det nya sovjetiska systemet. De flyttade först till Tyskland och sedan till Belgien 1929, där Prigogine fick belgiskt medborgarskap 1949. Hans bror Alexandre Prigogine blev ornitolog.[12]
Prigogine var först gift med den belgiska poeten Hélène Jofé (även känd som författare under namnet Hélène Prigogine) och 1945 fick de sonen Yves. Efter deras skilsmässa gifte han sig 1961 med den polskfödda kemisten Maria Prokopowicz (även känd som Maria Prigogine) och fick 1970 sonen Pascal.[13]
År 2003 var han en av 22 Nobelpristagare som undertecknade American Humanist Associations humanistiska manifest, Humanism and Its Aspirations: Humanist Manifesto III.[14]
Karriär
Prigogine studerade kemi vid Fria universitetet i Bryssel, där han 1950 blev professor. År 1959 utsågs han till chef för International Solvay Institute i Bryssel, Belgien. Samma år började han också undervisa vid University of Texas, Austin i USA, där han senare utsågs till Regental Professor och Ashbel Smith-professor i fysik och kemiteknik. Från 1961 till 1966 var han knuten till Enrico Fermi Institute vid University of Chicago och var gästprofessor vid Northwestern University.[15][16] I Austin grundade han 1967 Center for Thermodynamics and Statistical Mechanics, numera Center for Complex Quantum Systems.[17] Samma år återvände han också till Belgien, där han blev chef för Center for Statistical Mechanics and Thermodynamics.
Prigogine erhöll erkännande genom medlemskap i flera vetenskapliga organisationer, och hans arbete belönades med ett flertal utmärkelser och priser. Han mottog även 53 akademiska hederstitlar för sina bidrag inom vetenskapen. År 1955 tilldelades han Francquipriset för exakta vetenskaper. För sin studie i irreversibel termodynamik fick han Rumfordmedaljen 1976 och 1977 Nobelpriset i kemi. År 1989 tilldelades han titeln vicomte i den belgiska adeln av Belgiens kung. Fram till sin död var han ordförande för International Academy of Science, München och var 1997 en av grundarna av International Commission on Distance Education (CODE), en världsomspännande ackrediteringsbyrå.[18][19] Prigogine blev hedersdoktor vid Heriot-Watt University 1985[20] och 1998 tilldelades han ett hedersdoktorat av UNAM i Mexico City.
Vetenskapligt arbete
Prigogine är mest känd för sin definition av dissipativa strukturer och deras roll i termodynamiska system långt ifrån jämvikt. Sammanfattningsvis upptäckte Prigogine att import och spridning av energi till kemiska system kan leda till framväxten av nya strukturer (därför kallade dissipativa strukturer) på grund av intern självomorganisation.[21] I sin text från 1955 drog han kopplingar mellan dissipativa strukturer och Rayleigh-Bénard-instabiliteten och Turingmekanismen.[22]
Dissipativ strukturteori ledde till banbrytande forskning inom självorganiserande system, liksom filosofiska undersökningar av bildandet av komplexitet i biologiska enheter och strävan efter en kreativ och irreversibel tidsroll i naturvetenskapen.
Tillsammans med professor Robert Herman utvecklade han också grunden för tvåvätskemodellen, en modell för trafik i städer, analog med tvåvätskemodellen i klassisk statistisk mekanik.
Under hans senare år koncentrerade sig hans arbete på indeterminismens grundläggande roll i icke-linjära system på både klassisk nivå och kvantnivå. Prigogine och hans medarbetare föreslog en Liouvillerumutvidgning av kvantmekaniken. Ett Liouvillerum är vektorrummet som bildas av uppsättningen (självadjungerade) linjära operatorer, utrustade med en inre produkt, som verkar på ett Hilbertrum.[23] Det finns en avbildning av varje linjär operator till Liouvillerummet, men inte alla självadjungerade operatorer i Liouvillerummet har en motsvarighet i Hilbertrummet, och i den meningen har Liouvillerummet en rikare struktur än Hilbertrummet.[24] Förslaget syftade till att lösa termodynamikens tidspilproblem och kvantmekanikens mätproblem.[25]
Bibliografi i urval
- Prigogine, I.; Defay, R. (1954). Chemical Thermodynamics. London: Longmans Green and Co
- Prigogine, I. (1955). Introduction to Thermodynamics of Irreversible Processes. Springfield, Illinois: Charles C. Thomas Publisher
- Prigogine, Ilya (1957). The Molecular Theory of Solutions. Amsterdam: North Holland Publishing Company
- Prigogine, Ilya (1961). Introduction to Thermodynamics of Irreversible Processes (Second). New York: Interscience. OCLC 219682909. https://archive.org/details/introductiontoth0000prig
- Defay, R. & Prigogine, I. (1966). Surface tension and adsorption. Longmans, Green & Co. LTD.
- Glansdorff, Paul; Prigogine, I. (1971). Thermodynamics Theory of Structure, Stability and Fluctuations. London: Wiley-Interscience
- Prigogine, Ilya; Herman, R. (1971). Kinetic Theory of Vehicular Traffic. New York: American Elsevier. ISBN 0-444-00082-8
- Prigogine, Ilya; Nicolis, G. (1977). Self-Organization in Non-Equilibrium Systems. Wiley. ISBN 0-471-02401-5
- Prigogine, Ilya (1980). From Being To Becoming. Freeman. ISBN 0-7167-1107-9. https://archive.org/details/frombeingtobecom00ipri
- Prigogine, Ilya; Stengers, Isabelle (1984). Order out of Chaos: Man's new dialogue with nature. Flamingo. ISBN 0-00-654115-1
- Prigogine, I. The Behavior of Matter under Nonequilibrium Conditions: Fundamental Aspects and Applications in Energy-oriented Problems, United States Department of Energy, Progress Reports:
- September 1984 – November 1987, (7 October 1987). Department of Physics at the University of Texas-Austin
- 15 April 1988 – 14 April 1989, (January 1989), Center for Studies in Statistical Mathematics at the University of Texas-Austin.
- 15 April 1990 – 14 April 1991, (December 1990), Center for Studies in Statistical Mechanics and Complex Systems at the University of Texas-Austin.
- Nicolis, G.; Prigogine, I. (1989). Exploring complexity: An introduction. New York, NY: W. H. Freeman. ISBN 0-7167-1859-6
- Prigogine, I. "Time, Dynamics and Chaos: Integrating Poincare's 'Non-Integrable Systems'", Center for Studies in Statistical Mechanics and Complex Systems at the University of Texas-Austin, United States Department of Energy-Office of Energy Research, Commission of the European Communities (October 1990).
- Prigogine, Ilya (1993). Chaotic Dynamics and Transport in Fluids and Plasmas: Research Trends in Physics Series. New York: American Institute of Physics. ISBN 0-88318-923-2
- Prigogine, Ilya; Stengers, Isabelle (1997). The End of Certainty. The Free Press. ISBN 978-0-684-83705-5. https://books.google.com/books?id=-VI8093PJuUC
- Kondepudi, Dilip; Prigogine, Ilya (1998). Modern Thermodynamics: From Heat Engines to Dissipative Structures. Wiley. ISBN 978-0-471-97394-2
- Prigogine, Ilya (2002). Advances in Chemical Physics. New York: Wiley InterScience. ISBN 978-0-471-26431-6. http://www3.interscience.wiley.com/cgi-bin/bookhome/93517918/ProductInformation.html. Läst 29 juli 2008
- Editor (with Stuart A. Rice) of the Advances in Chemical Physics book series published by John Wiley & Sons (presently over 140 volumes)
- Prigogine I, (papers and interviews) Is future given?, World Scientific, 2003. ISBN 9789812385086 (145p.)
Utmärkelser och hedersbetygelser
- Francquipriset, 1955
- Bourke Award, 1972[27]
- Cothenius-medaljen, 1975
- Rumfordmedaljen, 1976[28]
- Nobelpriset i kemi, 1977[29][30]
- Honda-priset, 1983
- Kampé de Fériet Award, 1994
- Hedersdoktor vid Vrije Universiteit Brussel, 1995[31]
- Hedersdoktor vid Universidad de Valladolid, 1995[32]
- Bogoljubov-priset
Ryska vänskapsorden
Kommendör av Hederslegionen- Hedersdoktor vid Jagellonska universitetet
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Ilya Prigogine, 13 mars 2022.
Noter
Vidare läsning
- ”Ilya Prigogine Autobiography”. Les Prix Nobel. The Nobel Foundation. 1977. https://www.nobelprize.org/prizes/chemistry/1977/prigogine/biographical/. Läst 24 juli 2008.
- Eftekhari, Ali (2003). ”Obituary – Prof. Ilya Prigogine (1917–2003)”. Adaptive Behavior 11 (2): sid. 129–131. doi:. Arkiverad från originalet den 27 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090327050704/http://www.ait.ac/papers/eftekhari/AB11-129.pdf.
- Barbra Rodriguez (28 maj 2003). ”Nobel Prize-winning physical chemist dies in Brussels at age 86”. University of Texas at Austin. http://order.ph.utexas.edu/people/Prigogine.htm. Läst 29 juli 2008.
