Socialdemokraterna (Sverige)

Ursprung och uppkomst

Den svenska socialdemokratins historia kan anses ha börjat den 6 november 1881 när August Palm höll talet "Vad vilja socialdemokraterna?"^[a] i Malmö, men det var först åtta år senare som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildades. Bakom bildandet 1889 stod fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper. Den konstituerande kongressen hölls påskhelgen 19–22 april 1889 med 49 ombud i en lokal hos Stockholms Murareförening på dåvarande Tunnelgatan 12 (nuvarande Olof Palmes gata 12) i Stockholm.^[17][18]

Utomparlamentariska tiden

Partikongressen i Norrköping 1891 uttalade att det organiserade våldet skulle kunna bli arbetarklassens väg till makten och uppmanade till folkbeväpning. Samtidigt med uttalandet beslutade kongressen att det Socialdemokratiska partiet endast skulle begagna kampmedel som motsvarade "folkets naturliga rättsmedvetande".^[19] Den unga svenska arbetarrörelsen fortsatte agera utomparlamentariskt genom att organisera en folkriksdag 1893 och 1896. Dessa ansåg att man skulle behöva ta till stridsåtgärder för att få en få bättre representation i riksdagen (strejk, skatte- och mönstringsvägran). På den socialdemokratiska partikongressen 1897 beslöts att inte delta i riksdagen 1899. 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). De båda organisationerna anordnande sedan 1902 i samverkan en storstrejk med omkring 120 000 deltagande för att införa allmän och lika rösträtt.

I riksdagen

Partiet enades tidigt att driva två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag (även känt som 8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila). Kravet om åtta timmars arbetsdag blev verklighet 1919 när 48-timmarsarbetsveckan introducerades och 1921 omfattade den allmänna och lika rösträtten även kvinnor. Dock saknade fortfarande stora grupper rösträtt, bland annat människor som uppbar fattighjälp.

I och med första världskriget 1914 hamnade den internationella arbetarrörelsen i kris när de olika socialdemokratiska partierna slöt upp bakom respektive nationell regering. Under världskriget ökade motsättningarna i det svenska samhället, som var hårt drabbat av svält med kravaller som följd (1917) och Sveriges konservativa statsminister Hjalmar Hammarskjöld gavs öknamnet "Hungersköld". Även inom socialdemokratin ökade motsättningarna med en allt djupare spricka mellan en partiledning som slutit upp bakom nationen och den borgerliga regeringen och ett ungdomsförbund som bedrev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan kom socialdemokratin att splittras i två partier när det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen i protest lämnade partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som i dag är Vänsterpartiet. Den uppdelningen gjorde slut på en lång period av inre konflikter och slitningar inom Socialdemokraterna.

I regeringsställning

Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, den liberala regeringen Edén, bildades 19 oktober 1917. Det var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet med Nils Edén som statsminister. I valet till andra kammaren 1917 hade högern förlorat stort. Efter misslyckade försök till regeringsbildning av mer konservativa politiker bad kung Gustaf V slutligen liberalen Nils Edén att bilda regering. Edén avkrävde kungen löfte om att inte stoppa ett regeringsförslag om allmän rösträtt, samt att kungen skulle godkänna de statsråd som statsministern föreslog inklusive de socialdemokratiska. Socialdemokraterna var också den större koalitionspartnern i regeringen. De socialdemokratiska ministrarna i regeringen var finansminister Hjalmar Branting, sjöminister Erik Palmstierna, ecklesiastikminister Värner Rydén och konsultativt statsråd Östen Undén. Branting ersattes redan några månader senare av Fredrik Vilhelm Thorsson, och Rydén ersattes efter två år av Olof Olsson.

När Edén drivit igenom kvinnlig rösträtt och avskaffat den 40-gradiga röstskalan i kommunalvalet började socialdemokrater kritisera regeringen för att den inte gjorde tillräckligt. Regeringen Edén efterträddes den 10 mars 1920 av en rent socialdemokratisk regering, regeringen Branting I, varvid Hjalmar Branting också blev den första socialdemokratiska statsministern.

Folkhemmet

År 1928 formulerade Per Albin Hansson Socialdemokraternas vision om Folkhemmet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn." Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans inom svensk politik. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet fram till 1976 (med ett kort undantag av 19 juni–28 september 1936 då Bondeförbundets regering med Axel Pehrsson-Bramstorp som statsminister styrde) under vilken period man sjösatte flera stora socialpolitiska reformer, såsom den allmänna sjukförsäkringen och allmänna tilläggspension (ATP). Även 1938 års överenskommelse mellan Landsorganisationens och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), kallat Saltsjöbadsavtalet, var av stor vikt för den socialdemokratiska samförståndspolitiken som Per Albin Hansson ämnade föra med mål om att uppnå det klasslösa samhället.

1970-talet

Under den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 drogs huvudlinjerna i de lagar som kom att utgöra arbetsrättsreformerna, såsom lagen om anställningsskydd (LAS) och medbestämmandelagen (MBL), upp. Under samma årtionde kom även kungens makt att inskränkas genom den så kallade Torekovskompromissen, samt en åsiktsregistrering ombesörjt av socialdemokraterna att avslöjas (se IB-affären).

Förlust av makten

I riksdagsvalet 1976 förlorade socialdemokraterna valet och för första gången sedan 1936 övertogs regeringsmakten av en borgerlig regering under Torbjörn Fälldin, Centerpartiet. Socialdemokraterna kom att förlora ytterligare ett val, 1979, innan Olof Palme kunde återkomma som regeringsbildare efter riksdagsvalet 1982. Därefter har socialdemokraterna förlorat makten 1991−1994 (regeringen Carl Bildt, allmänborgerlig) och 2006−2014 (regeringen Reinfeldt, allmänborgerlig).

Under 1980-talet avgjordes kärnkraftsfrågan och därmed kom ett avslut på inre slitningar inom partiet, reformen om löntagarfonder genomförs och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) slänger ut vänsterfalangen, kallade trotskisterna, ur förbundet. I mitten av 1980-talet genomför Socialdemokraterna omfattande avregleringar av finans- och kreditmarknaderna som kommit att kallas novemberrevolutionen. År 1986 mördades den socialdemokratiske statsministern Olof Palme.

Under 1990-talet genomförde socialdemokraterna en hård sanering av svensk ekonomi genom ett omfattande sparprogram med nedskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar samt en uppgörelse med de borgerliga partierna om ett nytt pensionssystem där ATP-systemet på sikt avvecklades. Under saneringsåren samarbetade Socialdemokraterna med Centerpartiet, för att från 1998 fram till 2006 samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att behålla regeringsmakten.

Under 2000-talet blev socialdemokraterna efter kongressbeslut (2001) ett feministiskt parti och 2007 fick partiet sin första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, efter nära 120 år av manliga föregångare.

Tiden från 2010

I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,66 procent av rösterna och 112 mandat.^[20][21] Socialdemokraterna förblev därmed med knapp marginal det största partiet i Sverige, även om partiet samtidigt fick sitt lägsta valresultat sedan andrakammarvalet våren 1914. De rödgröna som helhet blev också mindre än den borgerliga Alliansen, som efter valet fortsatte att regera utan majoritet i riksdagen. Socialdemokraternas partiordförande Sahlin valde att avgå efter valet och på en extra partikongress den 25 mars 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiordförande.

Juholt avgick som partiledare den 21 januari 2012 efter en period av motgångar för Juholt i media. Den 27 januari 2012 utsågs Stefan Löfven till ny partiordförande.^[22] I riksdagsvalet 2014 ökade Socialdemokraterna marginellt och fick 31,01 procent vilket motsvarade 113 mandat.^[23] Det rödgröna blocket blev större än Alliansen, dock utan egen majoritet, och valet blev därmed det första segervalet för Socialdemokraterna sedan riksdagsvalet 2002. Efter valet bildade Stefan Löfven en koalitionsregering med Miljöpartiet.

Riksnivå

Partiet har sitt huvudkontor på Sveavägen 68 i Stockholm. Här sammanträder partistyrelsen och dess verkställande utskott (VU) som är högsta beslutande organ mellan kongresserna, som hålls vartannat år. LO:s ordförande har alltid en adjungerad plats i både partistyrelsen och VU. För socialdemokratiska ledamöter i Sveriges riksdag, se Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdag för Socialdemokraterna.

Länsnivå

Partiet är uppdelat i 26 partidistrikt. Partidistrikten utgör partiets högsta organisatoriska enhet på regional nivå. Distrikten styrs av en distriktsstyrelse, som väljs på distriktets kongress. Distriktets kongress utgör partidistriktets högsta beslutande organ. Partidistrikten fastställer partiets kandidatlistor för val till landstingsfullmäktige och Svenska kyrkans valda beslutsorgan.

Partidistrikt

Gotlands, Göteborgs och Stockholms partidistrikt räknas organisatoriskt som både partidistrikt och arbetarekommuner. De 26 partidistrikten:^[24]

Kommunnivå

Partiets minsta organisatoriska enhet är den socialdemokratiska föreningen. I varje primärkommun finns det flera socialdemokratiska föreningar (s-föreningar), som tillsammans bildar en arbetarekommun. Arbetarekommunen, som begrepp, förekom inom partiet för första gången 1894 och har sedan partistadgarna från år 1900 varit vedertaget inom partiet.^[25]

Det är i s-föreningen som den dagliga politiska verksamheten sker. S-föreningen nominerar medlemmar från den egna föreningen eller någon annan förening inom samma arbetarekommun till kommunala politiska uppdrag.

Arbetarekommunen håller regelbundna möten där s-föreningarna lägger fram frågor som rör partiets politik på kommunal nivå. Arbetarekommunen styrs av en styrelse som utses varje år på ett årsmöte. Arbetarekommunen fastställer partiets kandidatlistor till kommunfullmäktigeval.

Medlemsantal

Under 1980-talet hade partiet cirka 1,2 miljoner medlemmar, men efter att kollektivanslutningen avskaffades vid årsskiftet 1991–1992 var antalet medlemmar 260 346.^[26] År 1999 hade siffran sjunkit till 177 316 och 2003 var man nere i 152 402 medlemmar.^[26] I slutet av 2012 var medlemsantalet för första gången under 100 000 medlemmar, närmare bestämt 99 484.^[27] 2013 gick medlemsantalet ner till 97 396, men vände tillfälligt upp igen till 101 674 medlemmar vid årsskiftet 2014/2015.^[28] Talet har därefter gått nedåt och var 2020/2021 75 000 medlemmar.^[1] En viss ökning skedde till årsskiftet 2021/2022 då partiet hade 76 552 medlemmar.^[29]

Partiet är alltjämt Sveriges största, sett till medlemsantal. Närmast efter är Moderaterna, med drygt hälften så många medlemmar. Läs mer: Riksdagspartiernas medlemsutveckling.

Socialdemokraternas ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati. Socialdemokraterna betonar vikten av en rättvis och aktiv fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.^[12]

Partiet hade som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvade samhället blev istället folkhemmet med allmän välfärd, säkerställd genom en stark offentlig sektor finansierad av skatter i en så kallad blandekonomi.

En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talets tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.^[11]

Redan från början ansågs samarbete mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren vara nödvändig. På LO:s första kongress beslutades att fackförening som var ansluten till LO inom tre år skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Detta beslut väckte dock opposition och vid LO:s kongress 1900 beslutades att LO i stället skulle verka för att föreningarna skulle ansluta sig till den lokala arbetarekommunen. År 1909 ströks även detta. Enskilda fackförbund kunde dock ansluta sina medlemmar kollektivt till partiet, men enskilda medlemmar reservera sig mot det.

Vid årsskiftet 1990–1991 avskaffades denna fackliga kollektivanslutning. En förening kan fortfarande bli medlem i arbetarekommunen i egenskap av organisation.^[30] Antalet medlemmar i Socialdemokraterna minskade därefter från över en miljon till cirka hundratusen år 2008.^[31]

Det ekonomiska anslaget till Socialdemokraterna från LO och LO:s medlemsförbund var 11,3 miljoner år 2019.^[32] Av den summan stod LO centralt för sex miljoner kronor.

Redan från början satt representanter för LO i partistyrelsen. LO:s ordförande väljs regelmässigt in i partiets verkställande utskott.^[33] Det finns många exempel på företrädare för LO som blivit socialdemokratiska riksdagsledamöter eller statsråd.

Partiets ungdomsförbund SSU är också LO:s ungdomsförbund.

Europaparlamentsval

• 1995: 28,06 procent
• 1999: 26,00 procent
• 2004: 24,56 procent
• 2009: 24,41 procent
• 2014: 24,19 procent
• 2019: 23,48 procent

Riksdagsval 1911–2022

Mellan mitten på 1930-talet och mitten på 1980-talet hade det socialdemokratiska partiet sin "guldålder", då man i hälften av valen fick mellan 44,6 och 46,2 procent av rösterna. I två av valen, åren 1940 och 1968, fick man till och med över 50 procent (50,1) av rösterna. I endast tre val, åren 1973, 1976 och 1979, fick man under 44,6 procent av rösterna.

Resultat i riksdagsval per kommun

• 
  1973
• 
  1976
• 
  1979
• 
  1982
• 
  1985
• 
  1988
• 
  1991
• 
  1994
• 
  1998
• 
  2002
• 
  2006
• 
  2010
• 
  2014
• 
  2018
• 
  2022

Kommunalval 1910–2022

Från slutet på 1930-talet till 1960-talet så var det Socialdemokratiska partiet starkt gynnat i kommunalvalen i förhållande till valen till den andra kammaren. Kommunalvalet år 1966 blev dock ett bakslag. År 1970 började kommunalvalen hållas på samma dag som Riksdagsvalen och Landstingsvalen. Då blev valresultaten istället jämförbara med de andra valresultaten. År 1985 påbörjades en ny trend igen dock, då man istället fick märkbart lägre valresultat än i de andra valen. Detta skedde då miljöpartiet och andra lokala partier ökade i popularitet i kommunalvalen.

• Källor: ^[34][35]

Landstingsval 1970–2022

Det socialdemokratiska partiet har generellt sett fått högre valresultat i Landstingsvalen jämfört med Riksdagsvalen. De enda undantagen är åren 1985, 1998 och 2002.

• Källor: ^[34][35]

• Källor: ^[35]

Sveriges statsministrar från 1932 till 1986, bortsett från juni–september 1936 och 1976–1982.
Från vänster:
Per Albin Hansson (1885–1946), statsminister 1932–1936 och 1936–1946;
Tage Erlander (1901–1985), statsminister 1946–1969;
Olof Palme (1927–1986), statsminister 1969–1976 och 1982–1986.

Från 1932 var socialdemokraterna i regeringsställning så gott som oavbrutet fram till 1976. Det enda undantaget utgjordes av Bondeförbundets Regeringen Pehrsson-Bramstorp, som regerade från juni till september 1936.

Under mandatperioden 2018–2022 (efter kommunalvalen 2018) är Socialdemokraterna med och styr (eller styr ensamma) i 138 av Sveriges 290 kommuner. Nedan följer en tabell över några av dessa kommuner, sorterade efter folkmängd:

Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterare

Partiordförande

Partiordföranden (i dagligt tal vanligen partiledaren) är Socialdemokraternas högsta representant och väljs av partikongressen. Partiordföranden är ordförande i partistyrelsen samt i verkställande utskottet (VU).^[36]

Vid Socialdemokraternas bildande 1889 hade partiet inte någon partiordförande i modern mening. Istället tillämpades ett kollektivt ledarskap genom partiets verkställande utskott. I samband med att posten som ordförande i verkställande utskottet inrättades betraktades innehavaren av denna post även som partiordförande. Den förste partiordföranden att väljas av Socialdemokraternas partikongress var Hjalmar Branting, som valdes vid partikongressen 1908.^[37]

Av de elva personer som hittills innehaft posten som partiordförande i Socialdemokraterna (nuvarande partiordförande medräknad) har åtta även innehaft posten som Sveriges statsminister.

1900-talet

Bild	Namn	Tid	Anmärkningar
	Claes Tholin	1896–1907	Claes Tholin var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1896 och 1907 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande.
	Hjalmar Branting	1907–1925	Hjalmar Branting var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1907 och 1908 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande. Han valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress 1908 och blev därmed partiets förste kongressvalde partiordförande.
	Per Albin Hansson	1925–1946	Efter Hjalmar Brantings död 1925 utsågs Per Albin Hansson till tillförordnad partiordförande av Socialdemokraternas partistyrelse. 1928 valdes Hansson formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress.
	Tage Erlander	1946–1969
	Olof Palme	1969–1986
	Ingvar Carlsson	1986–1996

2000-talet

Bild	Namn	Tid	Anmärkningar
	Göran Persson	1996–2007	Sveriges statsminister 1996–2006.
	Mona Sahlin	2007–2011	Partiets första kvinnliga ordförande.
	Håkan Juholt	2011–2012
	Stefan Löfven	2012–2021	Sveriges statsminister 2014–2021.
	Magdalena Andersson	2021–	Sveriges statsminister 2021–2022.

Partisekreterare

Partikassör

Gruppledare i riksdagens första kammare 1933–1970

Gruppledare i riksdagens andra kammare 1933–1970

Gruppledare i riksdagen (enkammarriksdagen)

Sidoorganisationer

• Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, S-Kvinnor (SSKF)
• Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU)
• Socialdemokrater för tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen)
• Socialdemokratiska studentförbundet, S-studenter
• HBT-socialdemokrater Sverige

Socialdemokratiska ledarsidor

Ursprungligen drev socialdemokraterna själva sina egna dagstidningar. Tillsammans med LO förvärvade man på 1970-talet bland annat klassiskt liberala Aftonbladet genom sitt tidningsbolag A-pressen. Efter A-pressens konkurs spriddes flera av tidningarna på olika ägare.

Endast ett fåtal tidningar ägs numera av partiet självt, helt eller delvis och direkt eller via andra bolag. De är:

Dagstidningar med lokal eller regional spridning

• Norrländska Socialdemokraten (NSD), Luleå (ägs av Norrbottens Media AB, som till 25,3 procent ägs av Piteå-Tidningen)
• Piteå-Tidningen, Piteå (helägd av Socialdemokraterna)
• Sydöstran, Karlskrona (Socialdemokraterna äger 9,9 procent)
• Östra Småland och Nyheterna (Gota Media äger 91 procent och den av Socialdemokraterna ägda Östra Småland Intressenter AB äger 9 procent)

Övriga tidningar

• Aktuellt i Politiken (helägd via AiP Media Produktion AB)
• Tiden (helägd via AiP Media Produktion AB)
• Morgonbris (helägd via AiP Media Produktion AB)
• Scen & Salong (helägd via AiP Media Produktion AB)
• Stockholms-Tidningen (helägd via AiP Media Produktion AB)

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet och betecknar sig som "oberoende socialdemokratiska", "obundna socialdemokratiska" eller "socialdemokratiska".

Skolor

• Bommersvik (SSU:s förbundsskola utanför Södertälje)
• Brunnsvik (folkhögskola utanför Ludvika)
• Rönneberga kurs- och konferensanläggning (facklig kursgård på Lidingö)
• Runö folkhögskola (folkhögskola utanför Åkersberga)

Andra organisationer och företag med anknytning till partiet

• AiP Media Produktion AB
• A-lotterierna – lotteri- och spelbolag
• Arbetarnas bildningsförbund (ABF)
• Feministas
• Folkets Hus och Parker – driver lokaler och parker i anslutning till arbetarrörelsens organisationer
• Folksam – försäkringsbolag som står LO och KF nära
• Fonus – begravningsbyrå som till stor del ägs av LO, TCO och socialdemokratiska föreningar
• Hyresgästföreningen – medlem i Palmecentret och ABF
• Katalys – tankesmedja bildad av samverkansgruppen 6F som bildades av fem fackförbund inom Landsorganisationen i Sverige: Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas förbund, Målarna och Seko
• Kooperativa Förbundet (KF) – var bland annat med och bildade ABF, Folksam och Palmecentret
• Kooperativa institutet (Koopi) – medlem i Palmecentret
• Landsorganisationen i Sverige (LO) – nationell arbetstagarorganisation
• Olof Palmes internationella center (Palmecentret)
• Pensionärernas riksorganisation (PRO) – medlem i ABF
• Riksbyggen – bostadsrättsföretag som vid årsskiftet 2004–2005 ägdes till 41,1 procent av LO-fackförbund, 2,8 procent av KF och 0,7 procent av Folksam
• Spero – spelföretag som partiet driver tillsammans med bland annat nykterhetsorganisationen IOGT-NTO
• Tankesmedjan Tiden
• Tidens förlag
• Unga Örnar
• Verdandi

Internationella medlemskap och samarbeten

• Progressive Alliance
• Europeiska socialdemokratiska partiet (PES/EPS, Europasocialisterna)
• Demokratiska unionspartiet (PYD), fördjupat samarbete 2021^[39]
• Folkens demokratiska parti (Turkiet) (HDP) (systerparti)^[39]

Noter

Källor

• Haste, Hans (1988). Det första seklet: [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati]. D. 1. Stockholm: Tiden. Libris 752682. ISBN 91-550-3325-3 
• Karlsson, Sten O. (2001). Det intelligenta samhället: en omtolkning av socialdemokratins idéhistoria. Stockholm: Carlsson. Libris 8372214. ISBN 91-7203-376-2 

• Branting, Hjalmar (1892). Socialismen: en historisk framställning. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 45. Stockholm: Bonnier. Libris 1314534. https://runeberg.org/bhsoc/ 
• Danielsson, Axel (1894). Socialdemokratin: dess uppkomst och utveckling. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 52. Stockholm: Bonnier. Libris 1464162 
• Socialdemokratiens århundrade. Stockholm: Ljus. 1904-1906. Libris 899689. https://runeberg.org/hbsda/  - Ny utgåva 1911 och faksmiliutgåva av densamma med inledning av Per Nyström 1968.
• Danielsson, Axel (1909). Socialdemokratin: dess uppkomst och utveckling. Studentföreningen Verdandis småskrifter, 99-0470915-7 ; 27. Stockholm: Verdandi. Libris 1778053  - 2. upplagan, tillökad samt fullföljd fram till 1909 av Hjalmar Branting.
• Magnusson, Gerhard (1920-1924). Socialdemokratien i Sverige. Stockholm: Norstedt. Libris 37501  - 3 volymer.
• Nerman, Ture (1938). Svensk arbetarrörelse under hundra år. Stockholm: Tiden. Libris 8198555 
• Den svenska arbetarklassens historia. Stockholm. 1941-1957. Libris 766527  - 12 volymer, bland annat Herbert Tingsten (1941) Den svenska socialdemokratiens idéutveckling (2 volymer).
• Arbetets söner: text och bilder ur den svenska arbetarrörelsens saga. Stockholm: Steinsvik. 1944-1960. Libris 45497  - 4 volymer i flera olika upplagor.
• Svensk arbetarrörelse i ord och bild: 1881-1955. Stockholm: Tiden. 1956. Libris 466157 
• Bäckström, Knut (1958-1963). Arbetarrörelsen i Sverige.. Stockholm: Arbetarkultur. Libris 8209244  - 2 volymer.
• Gunnarson, Gunnar (1970). Arbetarrörelsens krönika i ord och bild: [en bokfilm]. 1881-1938. Stockholm: Tiden. Libris 8081197 
• Hirdman, Yvonne (1979). Vi bygger landet: den svenska arbetarrörelsens historia från Per Götrek till Olof Palme. Solna: Pogo press. Libris 7639436. ISBN 91-7386-039-5 
• ”Sverige före och efter socialdemokratin: en första översikt”. Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia (Lund : Arkiv, 1971-) 1979 (Nr 15/16): sid. 3-36 : tab. 1979. ISSN 0345-0333. ISSN 0345-0333 ISSN 0345-0333. http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=586641&fileOId=1299284.  Libris 3073824
• Haste, Hans (1988-1989). Det första seklet: [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati]. Stockholm: Tiden. Libris 752681  - 2 volymer.
• Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år. Stockholm: Tiden. 1989. Libris 7421566. ISBN 91-550-3444-6 
• Olofsson, Gunnar (1979) Mellan klass och stat: om arbetarrörelse, reformism och socialdemokrati, Lund: Arkiv, ISBN 9185118273
• Olofsson, Gunnar (1995) Klass, rörelse, socialdemokrati: essäer om arbetarrörelsens sociologi, Lund: Arkiv, ISBN 9179240852
• Therborn, Göran et al (1979) Sverige före och efter socialdemokratin: en första översikt, Arkiv nr 15-16, s. 3-36

• Wikimedia Commons har media som rör Socialdemokraterna (Sverige).
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Socialdemokraterna (Sverige).

  Citat
• Officiell webbplats
• Partiprogram och riktlinjer
• Hjalmar Branting: Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk (PDF)