Samväldesrike

Med start från kanadensiska konfederationen 1867 blev fler av de brittiska kolonierna, främst de med brittiska nybyggare, internt självstyrande som dominier. Efter första världskriget och under mellankrigstiden så utfärdades Balfourdeklarationen 1926 och Westminsterstatuten 1931 som formaliserade självständigheten men behöll lojaliteten till moderlandet genom en personalunion för statschefen.

Samväldesrikenas regeringar kom i december 1952 överens om att varje land eller dominion själv får lagstifta om de kungliga titlarna^[1], och den sista lagen som reglerade monarkens titlar i hela imperiet var Titulärakten från 1927.

Utanför Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland utnämner monarken, efter förslag av varje samväldesrikes regeringschef, en generalguvernör som sin personliga representant. Samväldesrikenas generalguvernörer är inte statschefer i egen rätt, men kan använda sig av i stort sett alla de befogenheter som tillkommer kungen i egenskap av vicekunglig representant, men i de flesta sammanhang fyller dessa endast en ceremoniell och upphöjd roll över dagspolitiken.

I samväldesriken som också är förbundsstater, Australien och Kanada, finns också en guvernör eller viceguvernör i varje delstat respektive provins som på lägre nivå fullföljer motsvarande plikter som i generalguvernörer i enhetsstater. Sedan Balfourdeklarationen 1926^[2] får en generalguvernör inte längre agera på uppdrag av Förenade kungarikets regering utan skall representera monarken personligen eller respektive lands regering.

Namn och flagga	Folkmängd[3]	Kartbild	Statsvapen	Samväldesrike sedan	Notering
Antigua och Barbuda	99 175[3]			efter självständighet 1981	[4]
Australien	25 809 973[3]			Dominion i brittiska imperiet från 1901 antog Westminsterstatuten 1942 (retroaktivt till 1939)	[5]
Bahamas	352 655[3]			efter självständighet 1973	[6]
Belize	405 633[3]			efter självständighet 1981	[7]
Grenada	113 570[3]			efter självständighet 1974	[8]
Jamaica	2 816 602[3]			efter självständighet 1962	[9]
Kanada	37 943 231[3]			Dominion i brittiska imperiet från 1867 antog Westminsterstatuten 1931	[10]
Nya Zeeland	4 991 442[3]			Dominion i brittiska imperiet från 1907 antog Westminsterstatuten 1947	[11]
Papua Nya Guinea	7 399 757[3]			efter självständighet 1975	[12]
Saint Kitts och Nevis	54 149[3]			efter självständighet 1983	[13]
Saint Lucia	166 637[3]			efter självständighet 1979	[14]
Saint Vincent och Grenadinerna	101 145[3]			efter självständighet 1979	[15]
Salomonöarna	690 598[3]			efter självständighet 1978	[16]
Storbritannien	67 081 000[3]			–	[17]
Tuvalu	11 448[3]			efter självständighet 1978	[18]

Tidigare samväldesriken

Tidigare har ytterligare nitton stater, förutom de femton befintliga, under någon period varit samväldesriken. Efter att de har avskaffat monarkin och infört ett republikanskt eller annat styrelseskick, har de dock med några få undantag kvarstått som medlemmar i Samväldet. Som medlemmar erkänner de fortsatt den brittiska kungen som överhuvud för den mellanstatliga organisationen Samväldet.

Tidslinje

Jersey, Guernsey samt Isle of Man är brittiska öar och kronbesittningar under kung Charles III. De ingår inte i Förenade kungariket och de är inte heller samväldesriken då de inte är medlemmar i Samväldet.

• Titulärakten (1927)
• Titulärakten (1953)
• High Commissioner
• Storbritanniens utomeuropeiska territorier

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Commonwealth realm, 18 oktober 2020.

Noter

• Wikimedia Commons har media som rör samväldesrike.